Den här sidan har korrekturlästs

27


läste tyst och mumlande, utan att se upp. Men alt som han kom längre med de kända orden, så talade han högre. Till sist satt han rak i båten och bad högt, med egna ord. Han bekände, att de voro syndare och ej förtjänte bättre än att för Herrens vrede förgås. Men han bad Gud, att de skulle blifva räddade. Ty visserligen skulle denna natts ångest blifva dem en väckelse till att börja ett nytt lif. Men om det så var Guds vilja, att de skulle dö, så bad han, att Gud ville taga deras själar till sig i de saligas paradis.

— Amen! sade Klas, där han satt vid årorna.

Kalle sade ingenting. Han satt bara och ansträngde sig att hålla ekan rätt med vinden.

Åter sutto de tysta en stund.

På nytt läste Erik välsignelsen.

— Amen! sade Klas ännu en gång.

— Amen! sade Kalle efter honom.

Klas såg sig om. De voro nära stranden, och mellan stenarna syntes ett smalt stycke flat strand.

— Ta tag i bössorna, sade Klas till Erik.

Erik tog bössorna och reste sig. Och i samma ögonblick nästan stötte ekan mot stranden. En stor våg slog öfver dem, sköljde Erik ända upp till rockkragen och ville draga ut båten igen. Alla hoppade de i vattnet och grepo tag i ek-