Den här sidan har korrekturlästs

79


nan kunnat finna på, om han var mer än en vanlig människa, eftersom de alla sutto där och stirrade som på en uppenbarelse. Han fick en känsla af kväfning i strupen, och han tyckte, att blodet stannat i hans ådror, fast hjärtat bultade, så att han hörde det. Och med låg, af sinnesrörelse darrande röst sade han:

— Med om verlden nu är så full af synd och otro, och om Gud ännu talar till oss genom människor, hvarför gör han det då nu i svagare grad än förr? Hvarför väcker han icke hällre upp människor, som tala till oss med hans anda, så att vi måste tro?

Han hade ej vågat se sig omkring, under det han talade, men nu slog han upp ögonen och kastade en skygg blick omkring sig. Professorskan stod vid dörren och betraktade honom med häpna, spörjande blickar, den unge teologen såg på honom stridslystet och hotfullt, den äldre log ett erfaret, medlidsamt löje öfver hans obetänksamma ungdomlighet, och läkaren gapade på honom i stum förvåning. Men alla väntade, att professorn skulle svara honom, och alla hoppades, att han skulle blifva ordentligt afstraffad. Endast professorn satt lugn, och när det varit tyst en stund, svarade han med en martyrs lidande i rösten:

— Hvarför Herren ej gör detta, det är visserligen en sak, som det ej tillkommer oss svaga