Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs
99
EN NATT UTANFÖR BORGEN

hade dubbelt en mans omfång. Jag tänkte just närma mig, då jag fick se något annat, som nästan kom mitt hjärta att stanna. Fören av en båt sköt fram under röret på andra sidan, och då jag lyssnade uppmärksamt, hörde jag ett lätt buller, som om någon ändrade plats. Vem var det, som bevakade Michaels uppfinning? Var han vaken eller sovande? Jag kände efter min kniv och trampade vatten, varvid jag fann botten under mina fötter. Borgens grund sträckte sig nämligen en och en halv fot ut i vattnet och bildade en avsats; det var på den jag stod, med vattnet nående upp under armhålorna. Därpå hukade jag mig ned och spejade genom mörkret under röret, där det i kröken lämnade ett tomrum.

Där satt en karl i båten. Bredvid honom låg ett gevär — jag såg en glimt av gevärspipan. Han var således skiltvakten! Han satt mycket stilla. Jag lyssnade: han andades tungt, regelbundet och entonigt. Han sov! Jag föll på knä på avsatsen och lutade mig fram under röret, tills dess mitt ansikte var på mindre än två fots avstånd från hans. Jag såg, att det var en stor och grov karl. Det var Max Holf, Johans bror. Min hand smög sig till bältet, jag drog kniven. Av alla handlingar i mitt liv vill jag minst tänka på denna, och jag vill icke göra mig den frågan, om det var att handla som en man eller som en lönnmördare. Jag sade till mig själv: »Det är krig — och kungens liv är insatsen.» Jag reste mig upp under röret och stod bredvid båten, som låg förtöjd vid avsatsen. Jag höll andan, tog märke och lyfte armen. Han rörde på sig, han öppnade ögonen allt mer och mer. Han stirrade förskräckt på mig och grep efter geväret. Jag träffade honom på rätta stället. Från motsatta stranden hörde jag en kärleksvisa sjungen i kör.

Jag lät honom ligga där han låg som en hopgyttrad massa och vände mig till »Jakobs stege». Jag hade icke lång tid på mig. Det kunde när som helst bli vaktombyte. Jag lutade mig över röret och undersökte det från ändan nära vattnet och högst upp, där det gick eller tycktes gå genom muren. Det fanns intet brott i röret och ingen spricka. Jag lade mig på knä och kände på undre sidan. Jag andades häftigt, ty på undersidan, där röret borde ha slutit tätt intill murverket, syntes en ljusstrimma, som måste komma från kungens fängelse! Jag satte axeln mot röret och bände kraftigt. Sprickan vidgade sig litet, och jag avstod genast;