Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs
103
SAMTAL MED EN FRESTARE

uttalade min glädje över att ha vunnit hennes bifall, bad hon mig, om jag satte något värde därpå, att helt förbjuda duellväsendet, utan alla undantag.

»Vänta, tills vi bli gifta», sade jag småleende.

Den icke minst egendomliga följden av denna vapenvila och den hemlighetsfullhet, som föreskrev den, var att staden Zenda blev om dagen — jag skulle icke ha litat mycket på dess skydd om natten — ett slags neutral zon, där båda parterna kunde röra sig med trygghet. En dag, då jag kom ridande där i sällskap med Flavia och Sapt, hade jag ett möte, som nog hade sin komiska sida, men på samma gång var tämligen genant. Jag mötte nämligen åkande i en vagn med två hästar en person, som såg mycket värdig ut. Han stannade, steg ur och gick emot mig under djupa bugningar. Jag kände igen polisprefekten i Strelsau.

»Vi övervaka med den största omsorg, att ers majestäts förordning mot dueller noga efterleves», försäkrade han.

Om det var denna omsorg, som föranledde hans närvaro 1 Zenda, beslöt jag att genast frikalla honom därifrån.

»Är det vad som fört er till Zenda, herr polisprefekt?» frågade jag.

»Ånej, ers majestät, jag är här för att tjäna den brittiska ambassadören.»

»Vad har den brittiska ambassadören för affärer här på platsen?» framkastade jag bekymmerslöst.

»En ung landsman till honom — en person av en viss samhällsställning — är försvunnen. Hans vänner ha inte hört av honom på ett par månader, och det finns skäl antaga, att han senast varit synlig här i Zenda.»

Flavia fäste icke vidare uppmärksamhet vid samtalet. Jag vågade icke se på Sapt.

»Vad då för skäl?»

»En hans vän i Paris, en viss mister Featherly, har givit oss upplysningar, på grund av vilka det låter tänka sig, att han varit här, och järnvägspersonalen erinrar sig ha sett hans namn på en del resgods.»

»Vad hette han?»

»Rassendyll, ers majestät», svarade han, och jag märkte, att detta namn icke hade någon särskild betydelse för honom. Men med en blick på Flavia sänkte han rösten, i det han fortfor: »Det tros, att han möjligen följt en dam hit. Kanske att ers majestät hört omtalas en viss madame de Mauban?»

»Ja», svarade jag, och mina ögon sökte ofrivilligt slottet.