Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs
108
FEMTONDE KAPITLET

han, och bugande sig sporrade han hästen och travade i väg efter vännens lik.

Jag återvände till Flavia och Sapt, grubblande över denna egendomliga man. Jag har känt många dåliga människor, men ingen som liknat Rupert Hentzau. Och finns det någon annan på något annat håll, så tag och häng honom genast. Det säger jag!

»Han ser riktigt bra ut, tycker du inte det?» frågade Flavia.

Hon kunde naturligtvis icke känna honom lika bra som jag; men ändå kände jag mig stött, ty jag hade föreställt mig, att hans djärva blickar skulle ha förargat henne. Men min kära Flavia var kvinna och — hon var icke stött. Tvärtom tyckte hon, att unga Rupert såg mycket bra ut — vilket den boven också utan all fråga gjorde.

»Och vad han såg bedrövad ut över sin väns död!» sade hon.

»Han kanske har mera skäl att vara bedrövad över sin egen», anmärkte Sapt med ett bistert leende.

Vad mig beträffar, blev jag vid dåligt lynne, ehuru det kanske var oförnuftigt; ty vad större rätt hade jag att se på henne med kärlek än till och med Ruperts lystna ögon? Och jag fortfor att visa mig surmulen, ända till dess vi vid aftonens inbrott redo uppför allén till Tarlenheim, varvid Sapt höll sig bakom oss för den händelse någon skulle följa oss. Flavia, som red alldeles vid min sida, sade sakta med ett halvt förläget litet skratt:

»Låt mig se ett leende, Rudolf, annars gråter jag. Varför är du ond?»

»Å, det var bara ett yttrande av den där slyngeln, som förargade mig», svarade jag; men då vi kommo fram till porten och stego av hästarna, hade jag återtagit min leende min.

En lakej kom och lämnade mig ett brev; det hade icke någon adress.

»Är det till mig?»

»Ja, ers majestät, en gosse kom med det.»

Jag slet upp kuvertet. Brevet hade följande lydelse:


»Johan lämnar fram dessa rader från mig. Jag varnade er en gång. I Guds namn, och om ni är en man, rädda mig ur denna mördarkula.

A. de M.»