Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs
121
UNGE RUPERTS NATTLIGA FÖRSTRÖELSER

unga skälmen nu skulle vara nöjd, men han avlossade de återstående skotten i revolvern mot röret, och en kula, som strök tätt över röret, snuddade vid mitt hår, där jag satt nedhukad på andra sidan.

»Se upp för vindbryggan!» hördes emellertid en röst ropa till stor lättnad för mig.

»Stopp ett ögonblick!» skreko Rupert och De Gautet och sprungo över.

Vindbryggan drogs upp, och allt blev tyst. Slottsuret slog nu en kvart över ett. Jag steg upp, sträckte på mig och gäspade.

Det hade gått omkring tio minuter, skulle jag tro, då jag hörde ett svagt buller till höger om mig. Jag tittade över röret och såg en mörk skepnad stående i portvalvet, som ledde ned till bryggan. Det var en karl. På den vårdslösa men eleganta hållningen gissade jag, att det var Rupert nu igen. Han höll en värja i handen och stod orörlig ett par minuter. Vilda tankar genomforo mig. Vad var nu den djävulska unga mannen ute på för otyg? Han skrattade tyst för sig själv, vände sig därpå mot muren, tog ett steg åt mitt håll och började till min överraskning klättra nedför muren. Jag förstod genast, att det måste finnas steg i muren, det var alldeles tydligt. De voro antingen inhuggna eller fastgjorda med ungefär en och en halv fots mellanrum. När Rupert stod på nedersta steget, tog han värjan mellan tänderna, vände sig om och släppte sig ljudlöst ned i vattnet. Hade det endast gällt mitt eget liv, skulle jag ha simmat emot honom. Jag skulle oändligt gärna ha velat slåss med honom här, nu genast, med värjan i hand, under en vacker natt och utan någon obehörig persons mellankomst. Men det gällde kungen! Jag lade band på mig, men jag kunde icke undertrycka min häftiga andhämtning och jag följde hans rörelser med den mest spända iver.

Han simmade makligt och lugnt över graven. Det fanns flera fotsteg även på andra sidan, och han klättrade uppför dem. Då han satte foten i valvet och stod på den uppdragna vindbryggan, stack han handen i fickan och tog upp något. Jag hörde honom öppna dörren, men hörde den icke stängas; därpå försvann han ur min åsyn.

Jag lämnade min stege, som jag insåg att jag icke längre behövde, simmade över till bryggsidan och klättrade halvvägs upp med tillhjälp av fotstegen. Där stannade jag och stod med värjan i handen och lyssnade ivrigt. I fönstret