Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs
126
ADERTONDE KAPITLET

var den skickligaste fäktare jag någonsin träffat på; men just då han ansatte mig som värst, började den halvt förryckta, bleka och avtärda varelsen i vrån hoppa och dansa i vanvettig uppsluppenhet och skrek:

»Det är kusin Rudolf, kusin Rudolf! Jag skall hjälpa dig, kusin Rudolf!»

Fattande tag i en stol, som han nätt och jämnt förmådde lyfta upp från golvet och hålla framför sig till ingen nytta, kom han emot oss. Jag började känna litet hopp.

»Kom an!» ropade jag. »Kom an! Kör den mot benen på honom!»

Detchard svarade med en ursinnig stöt, som var nära att träffa mig.

»Kom an! Kom an!» ropade jag. »Kom och var med om skojet.»

Kungen skrattade ystert och kom skjutande stolen framför sig.

Detchard hoppade med en svordom tillbaka, och innan jag hade en aning om vad han ämnade göra, vände han sig mot kungen och gav honom en häftig stöt; kungen föll med ett ångestrop ned där han stod. Därpå vände sig den oförvägna skurken åter mot mig. Men han hade förberett sin egen ofärd, ty då han vände sig om, trampade han i blodpölen efter den dödade läkaren. Han halkade och föll. Blixtsnabbt kastade jag mig över honom, fattade honom i strupen, och innan han kunde frigöra sig, drev jag min värjspets genom hans hals, och han föll med en halvkvävd svordom över liket av sitt offer.

Var konungen död? Det var min första tanke. Jag rusade fram till honom, där han låg. Ja, det föreföll som om han var död, ty han hade ett stort gapande sår i pannan och låg som en hopvräkt massa på golvet. Jag föll på knä bredvid honom och lutade mig ned för att lyssna, om han andades. Men innan jag hann göra det, hördes ett högljutt buller utanför. Jag förstod vad det var: vindbryggan släpptes ned. Ögonblicket därpå slog den mot muren på den sida om vallgraven, där jag befann mig. Jag skulle fångas i en fälla och kungen med mig, om han var vid liv. Han fick bära samma risk som jag: det gällde liv eller död. Jag tog min värja och gick ut i ytterrummet. Vilka voro de, som släppte ned vindbryggan? Var det mitt folk? I så fall var allting väl. Min blick föll på revolvrarna; jag tog en av dem och stannade en stund för att lyssna i dörröppningen till det yttre rummet. För att lyssna, säger jag? Ja, men även