Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/141

Den här sidan har korrekturlästs
135
FÅNGEN OCH KUNGEN

han brutit sig in dit med en nyckel, som han förskaffat sig. Hennes rop hade ditkallat hertigen, och där i det mörka rummet hade de under hennes ångestrop utkämpat sin strid. Sedan Rupert givit sin herre ett dödligt sår, hade han, då betjäningen rusade in, sökt sin räddning genom fönstret, såsom jag redan beskrivit. Hertigens blod hade sprutat över hans motståndares skjorta; men Rupert, som icke visste, att han givit hertigen ett dödande sår, var ivrig att göra slut på handgemänget. Hur han hade tänkt göra upp saken med de andra tre av ligan, vet jag ej. Jag vågar påstå, att han icke alls tänkt på det, då han icke på förhand haft för avsikt att döda Michael. När Antoinette blev ensam med hertigen hade hon försökt stilla blodflödet från hans sår och hållit på därmed till dess han dog; därpå hade hon, då hon hörde Ruperts smädelser, rusat ut för att hämnas hertigen. Hon hade icke sett mig, förrän jag störtade fram från mitt gömställe och hoppade i vallgraven efter Rupert.

I samma ögonblick infunno sig mina vänner på skådeplatsen. De hade på utsatt tid kommit fram till slottet och väntade vid porten, men Johan, som med de andra skyndat till hertigens undsättning, öppnade den icke; han deltog i striden mot Rupert och trotsade faran tapprare än någon annan i sin iver att avleda alla misstankar, till dess han slutligen framme i fönstersmygen erhöll ett sår. Sapt hade väntat till nära halv tre, då han enligt mina order hade skickat Fritz att undersöka vallgravens stränder. Jag fanns icke där. Fritz skyndade tillbaka och underrättade Sapt därom; denne ville då fortfarande lyda order och rida i sporrsträck tillbaka till Tarlenheim, men Fritz ville icke höra talas om att man skulle övergiva mig, vad jag än kunde ha befallt. De tvistade därom ett par minuter, till dess Sapt lät övertala sig av Fritz och kommenderade några man under Bernensteins befäl att galoppera tillbaka till Tarlenheim och hämta marskalken, medan de andra stormade stora slottsporten.

Den motstod deras ansträngningar under flera minuter, men just som Antoinette de Mauban sköt på Rupert Hentzau på vindbryggan, trängde de in, åtta till antalet; den första dörr de kommo till ledde till Michaels rum, och de funno Michael liggande död över tröskeln med ett värjstyng genom bröstet. Jag hörde hur Sapt ropade ut hans död, och de rusade därpå mot tjänarna, men dessa kastade förskräckta sina vapen, och Antoinette störtade sig gråtande till Sapts