Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs
141
OM KÄRLEKEN VORE ALLT!


XXI.
OM KÄRLEKEN VORE ALLT!

Det var afton, och jag var i fängelset på Zendas borg, där konungen hade suttit inspärrad. Det stora röret, som Rupert Hentzau hade döpt till »Jakobs stege», var borttaget, och ljusen i rummet på andra sidan vallgraven tindrade i mörkret. Allt var tyst, stridens larm och buller hade upphört. Jag hade tillbragt dagen gömd i skogen, sedan Fritz hade lett mig bort från Sapt och prinsessan. I skydd av mörkret och med ansiktet väl dolt hade jag sedan förts till borgen och blivit inhyst där jag nu befann mig. Ehuru tre män hade dött där, två av dem för min hand, stördes Jag icke av några spöken. Jag hade kastat mig på en brits vid fönstret och blickade ut på det svarta vattnet. Johan, som ännu var blek av sitt sår, fastän icke mycket skadad, hade burit till mig min kvällsvard. Han talade om, att kungen befann sig väl och hade träffat prinsessan samt att han och hon jämte Sapt och Fritz hade varit länge tillsammans. Marskalk Strakencz hade återvänt till Strelsau, Svarte Michael låg i sin kista och Antoinette de Mauban vakade hos honom; hade jag icke hört, hur prästerna sjöngo mässa över honom i kapellet?

Utanför voro egendomliga rykten i omlopp. Somliga påstodo, att fången i Zenda var död, andra, att han hade försvunnit, men varit vid liv; somliga trodde sig veta, att han var en vän, som hade gjort konungen stora tjänster vid något äventyr i England, andra, att han hade upptäckt hertigens stämplingar och därför blivit bortrövad av honom. Några slughuvuden sågo betänksamma ut och förklarade, att de icke ville säga någonting, men de hade sina misstankar, att man skulle få höra mera, bara överste Sapt ville yppa allt vad han visste.

På detta sätt gick Johan på och pratade, till dess jag skickade bort honom; och sedan låg jag där ensam och tänkte, icke på framtiden, utan, såsom man gärna gör efter att ha varit med om spännande saker, gick i minnet igenom tilldragelserna under de senaste veckorna och förvånade mig över, hur sällsamt allt hade avlupit. Över mig hörde jag i nattens tystnad, hur flaggdukarna slogo mot sina