Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs
144
TJUGUFÖRSTA KAPITLET

kommit för att förödmjuka mig och be om förlåtelse för min förmätenhet, men vad jag nu sade var:

»Jag älskar dig av allt mitt hjärta och av all min själ!»

Ty vad var det, som gjorde henne orolig och förlägen? Icke hennes kärlek till mig, utan fruktan för att jag endast hade hycklat kärlek, liksom jag hade spelat konung, och mottagit hennes kyssar med ett undertryckt småleende.

»Av allt mitt hjärta och av all min själ!» upprepade jag, då hon tryckte sig intill mig. »Från första ögonblicket jag såg dig i katedralen! Det har inte funnits mer än en kvinna i världen för mig — och det skall inte komma att finnas någon annan. Må Gud förlåta mig det orätta jag gjort dig!»

»Det var de, som läto dig göra det!» svarade hon hastigt och tillade i det hon lyfte upp sitt huvud och såg mig i ögonen: »Det skulle nog inte ha gjort någon skillnad, om jag vetat av det. Det var alltid du själv, inte konungen!»

Och hon höjde sig upp och kysste mig.

»Det var min avsikt att tala om allt för dig», sade jag. »Jag var på väg att göra det den där balaftonen i Strelsau, då Sapt kom och avbröt mig. Sedan kunde jag inte — jag kunde inte utsätta mig för faran att förlora dig, innan — innan — jag måste! Älskade, det var nära, att jag för din skull hade låtit konungen dö!»

»Jag förstår, jag förstår! Vad är nu att göra, Rudolf?»

Jag slog min arm kring henne och höll henne, medan jag sade:

»Jag reser i natt.»

»O, nej, nej! Icke i natt!»

»Jag måste, innan jag blir sedd av flera. Och hur vill du att jag skulle kunna stanna, min älskling, såvida inte…?»

»Om jag finge följa dig!» viskade hon mycket sakta.

»Min gud, tala inte så!» sade jag häftigt och sköt henne litet ifrån mig.

»Varför inte? Jag älskar dig ju. Du är en ädling så god som någon konung!»

Då visade jag mig falsk mot allt vad jag borde ha hållit fast vid. Jag slöt henne i mina armar och bad henne med ord, som jag icke vill nedskriva, att följa mig och trotsade hela Ruritanien att taga henne ifrån mig. Och en stund satt hon och hörde på med undrande, bländade ögon. Men när hon därpå såg på mig, blygdes jag, min röst dog bort i osammanhängande viskningar och slutligen tystnade jag alldeles.