Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
15
OM HÅRFÄRGEN HOS MÄN

na nyhet ha varit i London om tre dar och i Park Lane om en vecka. Jag tänkte därför ge ett undvikande svar, då han räddade mitt samvete genom att plötsligt lämna mig och som en pil sätta i väg över perrongen. Jag följde honom med blicken och såg honom lyfta på hatten och gå fram till en elegant, efter nyaste modet klädd dam, som just kom från biljettkontoret. Hon kunde vara ett eller två år över trettio, var lång, mörk och av något fyllig figur. Då George tilltalade henne, såg jag henne kasta en sidoblick på mig, och min fåfänga kände sig sårad av den tanken, att jag, insvept som jag var i päls och ytterhalsduk (det var en kylig aprildag) och med en mjuk reshatt neddragen över öronen, måtte ha tagit mig allt annat än fördelaktig ut. Ögonblicket därpå kom George fram till mig.

»Du får en förtjusande reskamrat», sade han. »Det är den stackars Bert Bertrands gudinna, Antoinette de Mauban, och liksom du ämnar hon sig till Dresden — förmodligen även för att bese tavelgalleriet. Högst besynnerligt i alla fall, att hon inte för närvarande önskar äran att göra din bekantskap.»

»Jag har inte bett om att bli presenterad för henne», sade jag litet förargad.

»Nåja, jag erbjöd mig att göra det, men hon svarade: ’En annan gång.’ Men sak samma, min vän, du får tillfälle att rädda henne och slå hertigen av Strelsau ur brädet!»

Men varken jag eller madame de Mauban råkade ut för någon sammanstötning. Jag kan tala för henne, lika säkert som för mig själv, ty då jag efter en natts vila i Dresden fortsatte min resa, steg hon upp på samma tåg som jag. Då jag förstod, att hon ville vara ostörd, undvek jag henne noga, men jag såg, att hon hade samma väg som jag ända till slutpunkten för min resa, och jag passade på att grundligt betrakta henne, så ofta det kunde ske obemärkt.

Genast vi kommo till den ruritanska gränsen (där den gamla tullförvaltaren hedrade mig med att stirra på mig till den grad, att jag kände mig säkrare än någonsin på min Elphbergska fysionomi), köpte jag tidningar och fann i dem nyheter, som inverkade på mina resplaner. Av något skäl, som icke tydligt förklarades och tycktes vara litet hemlighetsfullt, hade dagen för kröningen plötsligt blivit framflyttad och ceremonien skulle äga rum i övermorgon. Saken tycktes ha väckt uppståndelse i hela landet; i Strelsau rådde tydligen en ofantlig tillströmning av folk. Hotellen voro överfulla, alla rum uthyrda; det var föga utsikt för