Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs
18
ANDRA KAPITLET

»Vad för slag, samma kvinna! Hur skall jag förstå det?»

»Alla människor veta, att Svarte Michael — nåja, kära mamma, hertig Michael då — skulle vilja offra sin själ för att få gifta sig med sin kusin, prinsessan Flavia, och att hon skall bli drottning.»

»Sannerligen börjar det inte göra mig ont om er hertig», sade jag. »Men när man är yngre son får man hålla till godo med vad den äldre lämnar och vara så tacksam mot Gud som man kan.»

Och tänkande på mig själv ryckte jag på axlarna och skrattade. Därpå kom jag även att tänka på Antoinette de Mauban och hennes resa till Strelsau.

»Det förhåller sig så, att Svarte Michael har en liten affär med…» började flickan, trotsande moderns vrede; men just som hon talade, hördes tunga steg på golvet, och en barsk röst frågade i hotande ton:

»Vem talar om ’Svarte Michael’ här på hans höghets eget område?»

Flickan gav till ett litet skrik, halvt av fruktan, halvt, skulle jag tro, därför att hon fann saken lustig.

»Ni skvallrar väl aldrig på mig, Johan?» sade hon.

»Där ser du hur det går, när man inte kan hålla sin tunga i styr», sade modern.

Mannen, som talat, steg fram.

»Vi ha främmande, Johan», sade min värdinna, och karlen tog av sig mössan. Ögonblicket därpå fick han se mig, och till min stora förvåning ryggade han tillbaka ett steg, som om han skådat någonting högst märkvärdigt.

»Hur är det fatt, Johan?» frågade den äldre flickan. »Det här är en herre, som är ute och reser och som kommit för att se kröningen.»

Karlen hade tagit på sig mössan igen, men han stirrade på mig med en skarp, forskande, nästan grym blick.

»God afton», sade jag.

»God afton», mumlade han, ännu betraktande mig med forskande blick, och den muntra flickan brast i skratt, i det hon utbrast:

»Se, Johan, det är den färg ni tycker om! — Han blev rysligt förvånad över ert hår», tillade hon, vändande sig till mig. »Det är inte den färg vi se mest här i Zenda.»

»Jag ber så mycket om ursäkt», stammade karlen och såg förlägen ut. »Jag väntade inte att få se någon.»

»Ge honom ett glas, så att han får dricka min skål», sade