Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs
25
EN GLAD AFTON MED EN AVLÄGSEN SLÄKTING

rökte cigarretter och pratade oupphörligt. Han var på det högsta intresserad för min familj, skrattade hjärtligt, då jag berättade honom om porträtten med Elphenbergarnas hår i våra gallerier, och ännu hjärtligare, då han hörde att min resa skett i hemlighet.

»Ni måste besöka er usla kusin i smyg, eller hur?» sade han.

Plötsligt kommo vi ut ur skogen och fram till ett litet och mycket enkelt jaktslott. Det var en envåningsbyggnad, ungefär som en ostindisk villa, byggd helt och hållet av trä. En liten karl i enkelt livré kom ut och tog emot oss. Den enda person till jag kunde upptäcka var en äldre, korpulent kvinna, vilken, som jag sedan fick veta, var mor till Johan, hertigens skogvaktare.

»Nå, är middagen färdig, Josef?» frågade kungen.

Den lilla tjänaren svarade, att den var färdig, och snart sutto vi vid ett rikligt middagsbord, om än rätterna voro enkla nog. Kungen åt med strykande aptit, Fritz von Tarlenheim fint, gamle Sapt glupskt. Även jag åt duktigt, som jag brukar, och kungen märkte det till sin belåtenhet.

»Vi Elphbergare ä’ alltid matfriska», sade han. »Men vad vill det säga — vi äta ju torrt! Vin, Josef, vin, människa! Ä’ vi kreatur, så att vi ska äta utan att dricka, ä’ vi boskap, Josef?»

Vid denna tillrättavisning skyndade Josef att lasta bordet fullt med vinflaskor.

»Kom ihåg morgondagen!» sade Fritz.

»Ja — morgondagen!» sade gamle Sapt.

Kungen tömde en bägare för »kusin Rudolf», som han var nådig — eller skämtsam — nog att kalla mig; och jag drack den nästa skålen för »det Elphbergska röda», varåt han skrattade högljutt.

Hur det än kunde vara med köttet, var vinet vi drucko över allt beröm, och vi gjorde det heder. Fritz dristade sig en gång att försöka hejda kungen.

»Vad nu då?» utbrast kungen. »Kom ihåg, att du ger dig iväg före mig, min kära Fritz — du måste spara dig två timmar mer än jag.»

Fritz såg, att jag inte förstod.

»Översten och jag», förklarade han, »bege oss härifrån klockan sex i morgon; vi rida ned till Zenda och återvända hit med hedersvakten för att hämta konungen klockan åtta, och sedan rida vi alla tillsammans till järnvägsstationen.»

»Åt skogen med hedersvakten!» brummade Sapt.