Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs
26
TREDJE KAPITLET

»Å, det är mycket artigt av min bror att anhålla om den äran för sitt regemente», sade konungen. »Seså, kusin, du behöver ju inte ge dig i väg tidigt. En butelj till, Josef!»

Jag fick en flaska vin till — eller, rättare sagt, en del därav, ty lejonparten gick raskt utför hans majestäts strupe. Fritz avstod från alla övertalningsförsök; från att ha övertalat blev han själv övertalad, och snart voro vi allesammans så fyllda med vin, som vi hade rättighet att vara. Kungen började tala om allt vad han skulle göra i framtiden, gamle Sapt om vad han hade gjort i den förflutna tiden, Fritz talade om någon vacker flicka och jag om Elphbergska dynastiens underbara förtjänster. Vi talade alla på en gång och följde bokstavligen Sapts uppmaning att inte sörja för morgondagen.

Till sist satte kungen ned sitt glas och lutade sig tillbaka i stolen.

»Jag har druckit nog», sade han.

»Vare det långt ifrån mig att motsäga konungen», sade jag.

Hans anmärkning var verkligen absolut sann — så långt den sträckte sig nämligen.

Medan jag ännu talade kom Josef och ställde framför kungen en underbar gammal omflätad flaska. Den hade legat så länge i någon mörk källare, att den tycktes blinka i ljusskenet.

»Hans höghet hertigen av Strelsau har befallt mig sätta fram det här vinet åt konungen, då konungen tröttnat på alla andra viner, och be konungen dricka för den kärlek han hyser till sin bror.»

»Bra gjort, Svarte Michael!» sade kungen. »Upp med korken, Josef! Vad! Trodde han kanske, att jag skulle dra mig för hans butelj?»

Buteljen drogs upp, och Josef fyllde kungens glas. Kungen smakade på vinet. Med en högtidlighet, som framkallades av stundens betydelse och hans eget tillstånd, såg han sig därpå omkring på oss och talade:

»Mina herrar, mina vänner, min kusin Rudolf — det är på min ära en skandalös historia, Rudolf! — allt tillhör er intill hälften av Ruritanien. Men be mig inte om en enda droppe av den här gudomliga buteljen, som jag vill tömma för… för den sluga krabaten min bror Svarte Michael.»

Kungen tog buteljen och stjälpte den över sin mun,