Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs
34
FEMTE KAPITLET

min förste adjutant var berättigad till denna plats, på min vänstra. Staden Strelsau är delvis gammal, delvis ny. Rymliga moderna bulevarder och huskvarter omgiva de smala, krokiga och pittoreska gatorna i den ursprungliga staden. I de yttre stadsdelarna bo de högre klasserna, i den inre staden äro butikerna belägna, och bakom deras om rikedom vittnande fasader dölja sig folkrika men eländiga gränder, fulla av en fattig, bråkig och till icke ringa del brottslig befolkning. Mot dessa sociala och lokala skillnader svarade, såsom jag visste efter vad Sapt meddelat mig, en annan olikhet, av större vikt för mig, nämligen att nya staden var för konungen, under det att gamla staden i Michael av Strelsau såg sitt hopp, sin hjälte och stora gunstling.

Det var ett lysande skådespel, då vi färdades uppför stora bulevarden och fram till det stora torg, där kungliga slottet var beläget. Här var jag mitt bland mina trogna undersåtar. Varje hus var behängt med röda draperier och betäckt av flaggor och inskriptioner. Gatorna voro på ömse sidor kantade med läktare, och jag red fram bugande mig åt alla håll under en skur av jubel- och hurrarop, välsignelser och viftningar med näsdukar. Balkongerna voro fulla av damer i lysande toaletter, som klappade händerna, hälsade och kastade åt mig sina mest strålande blickar. Ett regn av röda rosor föll ned över mig; en fastnade i min hästs man och jag tog den och stack den i min rock. Marskalken log barskt. Jag hade kastat några förstulna blickar på hans ansikte, men han var för känslolös för att visa mig, antingen hans sympatier voro för mig eller ej.

»Den röda rosen är för Elphbergarna, marskalk», sade jag muntert, och han nickade.

Jag säger »muntert», och besynnerligt måste det ordet ta sig ut. Men rätta förhållandet är, att jag var berusad av sinnesrörelse och upphetsning. I detta ögonblick trodde jag — nästan trodde — att jag verkligen var konungen; och med ett triumferande leende höjde sig åter blicken mot de av kvinnlig skönhet överfulla balkongerna — då jag plötsligt ryckte till. Ty däruppe stod, blickande ned på mig med sitt vackra ansikte och sitt stolta leende, den dam, som hade varit min reskamrat — Antoinette de Mauban; och jag såg även henne spritta till, hennes läppar rörde sig och hon lutade sig fram och stirrade på mig. Behärskande mig mötte jag hennes leende blick fullt och stadigt, under det