Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
37
EN KUNGLIG STÄLLFÖRETRÄDARES ÄVENTYR

inför dem alla. Därpå brusade åter orgeln, marskalken bjöd härolderna att utropa mig, och Rudolf V var en krönt konung. En förträfflig tavla föreställande denna imposanta ceremoni hänger nu i min matsal; konungens porträtt är mycket lyckat.

Därpå reste sig damen med det bleka ansiktet och det praktfulla håret och gick, med släpet uppburet av två pager, fram till mig, där jag stod. En härold utropade därvid:

»Hennes kunglig höghet prinsessan Flavia!»

Hon neg djupt och fattade min hand och kysste den. Jag tvekade ett ögonblick om vad jag rättast borde göra. Därpå drog jag henne till mig och kysste henne två gånger på kinden, och hon rodnade och — just då smög hans eminens kardinalärkebiskopen sig fram före Svarte Michael och kysste mig på handen och räckte mig ett brev från påven, det första och det sista jag någonsin fått från så upphöjt håll.

Sedan kom hertigen av Strelsau. Han gick med sviktande steg, det bedyrar jag, och han såg till höger och vänster, som när man är betänkt på att fly; hans ansikte hade röda och vita fläckar, hans hand darrade, så att den hoppade i min, och jag kände, att hans läppar voro torra och heta. Jag kastade en blick på Sapt, som åter log i mjugg, och beslutsamt görande min plikt i den levnadsställning, till vilken jag på ett så underligt sätt blivit kallad, fattade jag min dyra broder Michael vid båda händerna och kysste honom på kinden. Jag tänker vi båda voro glada, när det var över!

Men varken i prinsessans eller någon annans ansikte kunde jag märka minsta tvivel eller tvekan. Och likväl, om kungen och jag hade stått bredvid varandra, skulle hon ögonblickligen eller åtminstone vid litet närmare betraktande ha gjort åtskillnad på oss. Men varken hon eller någon annan hade någon föreställning om eller kunde drömma, att jag var någon annan än konungen. Alltså uppfyllde likheten sitt ändamål, och under en timme stod jag där och kände mig lika trött och blaserad som om jag hade varit konung hela mitt liv. Alla kysste mig på hand, ambassadörer och ministrar bragte mig sin hyllning, bland dem gamle lord Topham, i vars hem vid Grosvenor Square jag hade dansat minst tjugu gånger. Himmelen vare lovad att den gamla mannen var blind som en mullvad och inte gjorde anspråk på att känna mig.

Slutligen återvände vi genom gatorna till slottet, och jag