Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs
46
SJUNDE KAPITLET

om, såg jag Sapts ögon stirrande och skräckslagna bredvid mig.

»Kungen? Min gud, kungen!» viskade han hest.

Jag lät ljusskenet falla över varenda fläck i källaren. »Kungen är inte här», svarade jag.


VII.
HANS MAJESTÄT SOVER I STRELSAU

Jag lade min arm kring Sapt för att stödja honom, vi gingo ut ur källaren och jag drog igen den tillbucklade dörren efter mig. Under tio minuter eller mera sutto vi tysta i matsalen. Då gned gamle Sapt sig med knogarna i ögonen, drog ett djupt andedrag och var sig själv igen. Klockan på spiskransen slog just ett, då han stampade med foten i golvet och utbrast:

»De ha fått kungen i sitt våld!»

»Ja», sade jag, »allt väl! stod det i depeschen till Svarte Michael. Vilket ögonblick det måtte ha varit för honom, då den kungliga saluten dånade i Strelsau i morse! Jag undrar när han fick budet!»

»Det måste ha skickats på morgonen», sade Sapt, »innan underrättelsen om er ankomst till Strelsau hunnit till Zenda — jag antar nämligen, att depeschen kom från Zenda.»

»Och han har gått och burit på det hela dagen!» utbrast jag. »Jag är sannerligen inte den ende, som haft en prövande dag! Vad tror ni han tänkte, Sapt?»

»Vad betyder det vad han tänkte? Vad tänker han nu, gosse?»

Jag steg upp.

»Vi måste vända om och väcka varenda soldat i Strelsau», sade jag. »Vi böra vara ute och förfölja Michael före middagen.»

Gamle Sapt tog upp sin pipa och tände den omsorgsfullt på ljuset, som stod och droppade på bordet.

»Kungen kanske blir mördad, medan vi sitta här», sade jag ivrigt.

Sapt rökte ett ögonblick under tystnad.

»Den olycksaliga kärringen!» utbröt han därpå. »Hon måste ha väckt deras uppmärksamhet på något sätt. Jag