Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/72

Den här sidan har korrekturlästs
66
NIONDE KAPITLET

på en av oss. Vill ni lova på hedersord att inte skjuta, medan vi tala?»

»Tro dem inte», viskade Antoinette på nytt.

Jag fick plötsligt en idé. Jag övertänkte den ett ögonblick; den syntes verkställbar.

»Jag lovar på hedersord att inte skjuta före er», sade jag; men jag vill inte släppa in er. Stå utanför och tala.»

»Det var ett förnuftigt förslag», sade han.

De tre gingo upp för det sista trappsteget och stodo nu alldeles utanför dörren. Jag lade örat till springan. Jag kunde icke uppfånga några ord, men Detchards huvud var alldeles inpå den längste av hans följeslagares, De Gautet, gissade jag.

»Hm! Privata meddelanden», tänkte jag för mig själv och sade därpå högt: »Nå, mina herrar hur lyder anbudet?»

»Lejd till gränsen och femtio tusen engelska pund.»

»Nej, nej», sade Antoinette med den allra lägsta viskning, »de äro förrädiska.»

»Det låter ju vackert», sade jag och spejade genom springan; de stodo nu alla tre tätt inpå varandra, alldeles utanför dörren.

Jag hade prövat de tre skurkarnas sinnelag och behövde icke Antoinettes varning. De tänkte rusa in, så snart jag var upptagen av samtalet.

»Ge mig en minut att övertänka saken», sade jag, och jag tyckte, att jag hörde ett skratt utanför.

Jag vände mig till Antoinette och viskade:

»Stå tätt invid väggen ur skottlinje från dörren.

»Vad ämnar ni göra?» frågade hon förskräckt.

»Det får ni strax se», sade jag.

Jag lyfte upp det lilla järnbordet. Det var icke särdeles tungt för en man med min styrka, och jag höll det i benen. Den framför mig utskjutande bordskivan bildade en fullkomlig sköld för mitt huvud och min kropp. Jag fäste den stängda lyktan vid mitt bälte och stack revolvern i en lätt tillgänglig ficka. Plötsligt såg jag dörren röra sig helt sakta; kanske var det vinden, kanske en hand, som prövade på den utanför.

Jag drog mig tillbaka så långt jag kunde från dörren och höll bordet i den nyss beskrivna ställningen. Därpå ropade jag:

»Mina herrar, jag antar ert anbud i förlitan på ert hedersord. Om ni öppna dörren…»

»Öppna den själv», sade Detchard.