Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs
72
TIONDE KAPITLET

en kraftansträngning drog jag mina händer ur hennes och ställde mig på ett par stegs avstånd från henne. Jag minns ännu allt så väl, minns hur vinden spelade i almarna utanför.

»Om jag inte vore kung», började jag, »om jag endast vore en enskild person…»

Innan jag hann sluta, låg hennes hand i min.

»Om du ock vore en fånge i Strelsaus fängelse, skulle du ändå vara min kung», sade hon.

»Gud förlåte mig!» suckade jag med dämpad röst, och med hennes hand i min sade jag åter: »Om jag inte vore kung…»

»Tyst, tyst!» viskade hon. »Jag förtjänar inte… jag förtjänar inte att du tvivlar på mig. Ack, Rudolf, ser en kvinna, som gifter sig utan kärlek, på en man så, som jag ser på dig?»

Hon gömde sitt ansikte.

Under mer än en minut stodo vi där tillsammans, och ännu med min arm kring hennes liv uppbjöd jag den hederskänsla och det samvete, varöver hennes skönhet och min svåra belägenhet ännu läto mig vara herre.

»Flavia», sade jag med en egendomligt kärv röst, som jag icke själv kände igen, »jag är inte…»

Just som jag sade detta, då hon lyfte upp sina ögon mot mig, hördes tunga steg på sanden utanför och en man syntes vid glasdörren. Flavia utstötte ett litet rop och drog sig hastigt undan. Den ofullbordade meningen dog bort på mina läppar. Det var Sapt, som stod där och bugade sig djupt, men med strängt rynkad panna.

»Jag ber tusen gånger om förlåtelse, ers majestät», sade han, »men hans eminens kardinalen har väntat en kvart för att framföra sitt vördnadsfulla avsked till ers majestät.»

Jag besvarade frimodigt hans blick, men läste i den en vredgad varning. Jag vet ej, hur länge han hade lyssnat, men han kom på oss just i rätta ögonblicket.

»Vi få inte låta hans eminens vänta», sade jag.

Men Flavia, vars kärlek icke hade någon skam att dölja, sträckte med strålande ögon och rodnande kinder ut sin hand mot Sapt. Hon sade ingenting, men ingen, som någonsin sett en kvinna i hennes kärleksjubel, kunde ha misstagit sig om hennes mening. Ett buttert men på samma gång sorgset leende drog över den gamla soldatens ansikte, och det låg ömhet i hans röst, då han böjde sig ned för att kyssa hennes hand och sade: