Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs
76
ELFTE KAPITLET

Hon bar en vit klänning och hade håret löst uppsatt i en knut.

Hon gav mig en slängkyss och ropade:

»För upp kungen, Helga, så får jag servera honom litet kaffe.»

Med glättig min visade grevinnan mig vägen och förde mig in i Flavias morgonrum, Då vi blivit ensamma, hälsade vi varandra som två älskande bruka. Därpå lade prinsessan framför mig två brev. Det ena var från Svarte Michael med en högst artig anhållan, att hon skulle göra honom den äran att tillbringa en dag på Zendas slott, som hon brukat göra en gång varje sommar, då platsen med sina trädgårdar stod i sin härligaste fägring. Jag kastade bort brevet med motvilja, och Flavia skrattade åt mig. Men allvarlig igen pekade hon på det andra brevet.

»Jag vet inte varifrån det är, men läs det emellertid», sade hon.

Jag såg genast, vem som hade skrivit det. Denna gång fanns icke någon underskrift, men det var samma handstil som den, vilken hade underrättat mig om försåtet i lusthuset; det var Antoinette de Maubans. Brevet hade följande lydelse:


»Jag har ingen anledning att tycka om er, men Gud förbjude att ni skulle råka i hertigens våld. Antag inga inbjudningar av honom. Gå ingenstädes utan stor bevakning — ett regemente vore icke för mycket för er trygghet. Visa detta, om ni kan, för honom som nu regerar i Strelsau.»


»Varför står det inte kungen?» frågade Flavia, som lutade sig över min axel, så att hennes krusiga hår lekte mot min kind. »Är det någon mystifikation?»

»Om livet är er kärt och vad som är mer än livet, min drottning», svarade jag, »så lyd brevet blint. Ett regemente skall från och med i dag hålla vakt kring ert palats. Och gå inte ut utan säker bevakning.»

»Är det en befallning, ers majestät?» frågade hon litet uppstudsigt.

»Ja, en befallning, ers kunglig höghet — om ni håller mig kär.»

»Å!» utropade hon, och jag kunde icke underlåta att kyssa henne.

»Du vet från vem det är?»