Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs
81
PÅ JAKT EFTER ETT MYCKET STORT VILDSVIN

Med en djup suck slöt jag henne till mitt hjärta och utbrast glömmande allt utom henne:

»Älskade, kunde du ett enda ögonblick tro, att jag övergav dig för att gå på jakt?»

»Vad är det då, Rudolf — skall du inte gå ut på…?»

»Jo, det är en jakt, jag skall uppsöka Michael i hans håla.»

Hon blev mycket blek.

»Du ser således, älskade, att jag inte var så ljum i min kärlek, som du trodde. Jag skall inte bli länge borta.»

»Säg, lovar du att skriva till mig, Rudolf?»

Jag var svag men kunde icke säga något för att icke väcka hennes misstankar.

»Jag skall dagligen sända dig min kärleksfullaste hälsning.»

»Och du utsätter dig inte för någon fara?»

»Ingen, som inte är ovillkorligt nödvändig.»

»Och när kommer du tillbaka? Å, vad tiden skall kännas lång!»

»När jag kommer tillbaka?» upprepade jag.

»Ja, ja! Var inte länge borta, min älskade, jag får ingen ro, medan du är borta.»

»Jag vet inte, när jag kommer igen.»

»Men snart, Rudolf snart?»

»Gud allena vet, min älskling. Men om jag aldrig…»

»Tyst, tyst!» sade hon och tryckte sina läppar mot mina.

»Om jag aldrig kommer tillbaka», viskade jag, »måste du intaga min plats; du blir då den enda av ätten. Du måste regera och inte begråta mig.»

För ett ögonblick rätade hon upp sig som en verklig drottning.

»Ja, jag skall det! Jag skall regera, jag skall fylla min uppgift, fastän hela mitt liv blir tomt och mitt hjärta dött; men jag skall göra det!»

Hon tystnade, och åter sjunkande mot mig klagade hon sakta:

»Ack, kom snart! Kom snart!»

Överväldigad av min lidelsefulla kärlek ropade jag högt:

»Så sant Gud lever skall jag — jag själv — se dig ännu en gång, innan jag dör!»

»Vad menar du?» utbrast hon med förvånad blick; men jag kunde icke svara, och hon stod och stirrade frågande på mig.

Jag vågade icke be henne glömma, hon skulle ha betrak-

6 KFången på slottet Zenda