Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs
84
TOLFTE KAPITLET

härdligt. Och det fanns en omständighet, på vilken jag vågade räkna, och detta, som jag nu vet, icke utan skäl. Det var den, att Svarte Michael icke trodde, att jag hade välvilliga avsikter mot kungen. Han kunde icke fatta — jag vill icke säga en hederlig man, ty jag har blottat mitt hjärtas tankar om den saken — utan en man, som handlade hederligt. Han insåg det tillfälle, som erbjöds mig, liksom jag själv och Sapt hade insett det; han kände prinsessan, ja — jag måste säga, att ett slags hemlig känsla av medlidande med honom insmög sig hos mig — han älskade henne på sitt sätt; han trodde förmodligen, att Sapt och Fritz kunde låta muta sig, om mutorna vore tillräckligt stora. Skulle han med sådana tankar mörda kungen, min rival och min fara? Ja, i sanning, det skulle han göra med lika litet samvetsagg, som om han tagit livet av en råtta. Men först skulle han döda Rudolf Rassendyll, om han kunde, och endast vissheten om att ohjälpligt vara dömd till undergång genom konungens befrielse och återinsättande på tronen skulle förmå honom att kasta bort den trumf, som han hade i reserv för att mota den oförsynta bedragaren Rassendylls antagliga spel. Då jag under min ritt övertänkte allt detta fattade jag mod.

Michael kände alldeles säkert till min ankomst. Jag hade icke varit en timme på platsen, då en imponerande beskickning anlände från honom. Han var dock icke så oförsynt, att han skickade mina tilltänkta mördare i lusthuset, men han skickade de andra tre av sina beryktade sex, nämligen de tre ruritanska herrarna, Lauengram, Krafstein och Rupert Hentzau. De utgjorde en ståtlig trio med präktiga hästar och utomordentlig utrustning. Unga Rupert, som föreföll som en våghals och icke kunde vara mer än tjugutvå eller tjugutre år, tog ledningen och höll det allra vackraste lilla tal för att å min tillgivna undersåte och kära broder Michaels av Strelsau vägnar anhålla, att jag täcktes förlåta honom för att han icke personligen infunne sig och betygade sin vördnad, samt vidare för att han icke ställde sitt slott till mitt förfogande. Anledningen till dessa båda skenbara försummelser vore den, att han och flera av hans tjänare lågo sjuka i scharlakansfeber och befunno sig i ett svårt tillstånd, som därtill måste befaras vara smittobringande. Så förklarade unga Rupert, i det hans överläpp drogs till ett oförsynt leende, och han kastade tillbaka sitt tjocka hår. Skurken såg bra ut, och det skvallrades om att mången vacker dam redan hade haft hjärtekval för hans skull.