Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs
85
JAG MOTTAGER ETT BESÖK OCH SÄTTER BETE PÅ EN KROK

»Om min bror har scharlakansfeber», svarade jag, »är hans hy mera lik min än den eljest brukar vara. Jag vill emellertid hoppas, att han inte har några svåra plågor?»

»Han kan själv ombesörja sina angelägenheter.»

»Jag hoppas, att inte alla under ert tak äro sjuka. Hur står det till med mina goda vänner De Gautet, Bersonin och Detchard? Jag har hört, att Detchard blivit sårad.»

Lauengram och Kraftstein sågo vresiga och besvärade ut, men unga Ruperts leende blev ännu bredare.

»Han hoppas snart erhålla lämplig medicin för det, ers majestät», svarade han.

Jag brast ut i skratt, ty jag visste vad för slags medicin Detchard längtade efter — dess namn var hämnd.

»Ni äta väl middag med oss, mina herrar?» frågade jag.

Unga Rupert hade många ursäkter att anföra. De hade brådskande angelägna göromål på slottet.

»Farväl då tills härnäst, mina herrar», sade jag vinkande med handen. »Måtte vi få bättre tillfälle att göra varandras bekantskap.»

»Vi anhålla hos eders majestät, att tillfälle därtill må snart förunnas oss», sade Rupert ogenerat, och han gick förbi Sapt med ett sådant hångrin, att jag såg denne knyta näven och bli mörk som natten.

För min del föredrager jag, om en man nödvändigtvis måste vara en kanalje, att han är det med elegans, och jag tyckte bättre om Rupert Hentzau än hans kamrater, som stodo där långa i synen och snedögda. Enligt min uppfattning blir ens synd icke större därför, att man begår den på ett modernt och stiligt sätt.

Det kändes rätt egendomligt att redan denna första afton, i stället för att äta den förträffliga måltid mina kockar hade anrättat, vara tvungen att låta mina uppvaktande herrar intaga den ensamma under Sapts värdskap och själv rida tillsammans med Fritz till Zenda och ett visst litet värdshus, som jag kände till. Utflykten var icke förenad med någon egentlig fara, då kvällarna voro ljusa och vägen på den här sidan Zenda livligt trafikerad. Vi begåvo oss i väg med en ridknekt bakom oss, och jag svepte in mig i en stor kappa.

»Fritz», sade jag, då vi kommo in i staden, »det finns en ovanligt vacker flicka på det här värdshuset.»

»Hur vet ni det?»

»Jag har varit där förr.»

»Sedan…?» började han.