Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/512

Den här sidan har korrekturlästs
498
URKUNDER TILL

5. Om compromisser och hwad derwid bör observeras, sampt huru dhe sädan komma wid rätterne att anses, jembwäl i hwilka fal förlijkningar äro tillåtlige.

6. Om advocater och procuratorer, deras tillsättiande, eed och förhållande wid hwar instantz, så och, om deras wedergiäldning för hafde möda icke må effter domarens ompröfwande determineras, så att dhen enfaldiga parten eij öfwer rätt och skiähl blifwer beswärat

7. Om stämbningar, och hwad derwid hörer, så och deras försittiande, sampt straff; item hwad förfall egenteligen må kallas, och hwilka för laglige skola erkiennas och gillas.

8. Om inlagor och parternas mundtelige förhör uppå libellen och exceptionen.

9. Om bewijs, wittnen sampt attester.

10. Om edegångar och exceptioner emot wittnen.

11. Om domar och hum voteras eller omröstas skall., så uti den första som andra instantien sampt huru förhållas bör, när domaren med nämbden äre af olijka meningar, så och om dhe effter Kungl. Maij:ttz förordning till lagmansrätten kallade bisittiare skohla hafva vota och hwar för sitt vota wara responsabel.

12. Om expenser och temerario litigio.

13. Om laga wad och appellationer.

14. Om sakernes nya uptagande, hwad orsaker der till bör wara.

15. Om domens execution, deras terminer till betahlning eller utmätning, och om dhe exeqverande godz och lösörens wärdering och föryttring, förutan processen wid syner och annat mera, som wid dess företagande kunde underdånigst blifwa påmint.

Men för criminalsaker synes det wara att påminna såsom:

1. Om icke een tienlig denomination och åtskillnad skulle kunna hafwa rumb emällan de större och mindre criminalmåhl, och i dhe mindre provocation och wad kunna tillåtas.

2. En noga åthskillnad emällan wittnes- och duhlsmål, huru dulsmåhl böra angifwas, af hwem och innan hwad tidh.

3. Huru swaranden bör fasta lag och i hwilcka måhl han slipper med sielf sins eede eller med 3, 6 och 12 manna wärjemåhlseed sig fria bör.

4. Om den, som angifwer någon dulsmåhlssaak, bör alldeles wara frij för reconvention och expencer, när den klagande blifwer frij.