Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs

146

»Det, som du lovade.»

»Jag minns inte vad du menar.»

»Åh jo, det gör du! Tala inte så där. Det gör mig så förtvivlad. Det tvingar mig att säga det som borde sägas först av dig.»

»Gör ingenting — säg det bara.»

»Åh — måste jag? — nå det är: när skall vi gifta oss, Frank?»

»Jaså, jaha. Nå — du måste skaffa en ordentlig klänning.»

»Jag har nog pengar. Blir det med lysning eller tillståndsbrev?»[1]

»Med lysning, skulle jag tycka.»

»Och vi bor i olika församlingar.»

»Jaså. Än sedan?»

»Jag bor i St. Marys församling, och dit hör det här inte. Och då måste det lysas i båda.»

»Står det så i lagen?»

»Ja. Åh, Frank, du tycker att jag är efterhängsen, är jag rädd! Tyck inte så, kära Frank — säg? — för jag håller så mycket av dig. Och du sade så ofta, så ofta att du skulle gifta dig med mig, och — och — jag — jag — jag —»

»Seså, gråt då inte! Det är ju bara dumheter. Eftersom jag sade det, så gör jag det förstås.»

»Och skall jag låta lysa för oss i min församling, och gör du det i din?»

»Ja.»

  1. I England kan man genom särskilt tillståndsbrev erhålla dispens från lysningen, varigenom vigseln kan äga rum omedelbart. Ö. a.