han skulle betala dem bra för det. Stjärntydarna sågo då bättre efter och sa, att hans dotter skulle få till man det mjölnarbarn som kommit till världen i den kvarn som låg strax nedanför Rike-Pers gård. Per gav stjärntydarna hundra daler och reste hem med det besked han fått. Han tyckte det var alltför orimligt, att hans dotter skulle få till man en som var så ringa. Det sa han också till hustrun sin.
»Jag undrar om jag inte kunde få dem till att sälja pojken till mig», sa han, »så ska vi nog bli av med honom.»
»Jo, det tror jag nog», sa hustrun, »det är fattigfolk.»
Per gick då ned i kvarnen och frågade mjölnarhustrun om hon inte ville sälja pojken till honom; hon skulle få mycket pengar för honom. Nej, det ville hon rakt inte.
»Nej men om jag förstår varför du inte vill det», sa Per Krämare, »hos er är det bara armod, och pojken kommer väl inte att lätta på det, kan jag tro.» Men hon var så förtjust i pojken, att hon inte ville mista honom. Då mjölnaren kom in sa Per detsamma till honom och lovade, att han skulle ge honom sexhundra daler för pojken, så att de kunde köpa sig en gård, och slippa mala för folk och svälta när det inte fanns kvarnvatten. Det tyckte mjölnaren bra om, och han talade med hustrun, och så fick Rike-Per pojken. Modern grät och tog illa vid sig, men Rike-Per tröstade henne med att han skulle få det bra. Men de måste lova att de inte skulle fråga efter honom, för Per tänkte skicka honom långt bort i andra länder för att lära främmande tungomål.
