Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det aflägsna Järnbärarland. Skaran hade blifvit plundrad under vägen, och af hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en halt häst. Släden hade skapnad af en båt för att kunna flyta, om isen brast på något af de talrika vattendragen.

Själfva de egentliga bergsmännen skilde sig från de öfriga genom sina snygga pälsar och den lilla hammare, som blänkte i deras bälte. Den var både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. Då något prassel i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna på hammarskaftet som en krigare på svärdsfästet. Men bakom dem följde i stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega under vintern som hjälpdrängar, krossare och rostare, men lefde om somrarna helst fria på vildskytte och bär. Fast landet hette kristnadt och fast två hundra julnätter redan tindrat upp öfver Blot-Svens hög, kände dessa skogsgångare de svårtillgängliga ställen, där djur och till och med människor ännu offrades åt heliga träd och stenar.

Bredvid dem på vägkanten tassade med sina

2