gamla Gotlandsdialektens ljudlära. — Denna dialekt har jag kallat ”forngutniska”, ett namn, som erbjuder sig af sig sjelf, när man efter de gamla handskrifternas exempel om det som rör Gotland brukar adjektivet ”gutnisk”. ”Gutniska” omfattar i enlighet härmed öns språk från äldsta tider intill våra dagar, både ”forngutniska” och ”nygutniska”, men med ”forngutniska” betecknar jag språket i dialektens äldsta minnesmärken och särskildt det språk, som möter oss i den från början eller mitten af fjortonde århundradet härstammande pergamentshandskriften af Gutalag och Gutasaga. Visserligen är en del af runinskrifterna äldre än denna handskrift, men deras mer eller mindre ofullständiga ljudbeteckning gör, att de äro föga brukbara vid en framställning af språkets ljudlära. I följd häraf har jag, för att öfverallt hafva fast grund att bygga på, hufvudsakligen hållit mig till nyssnämnda handskrifts säkra språkstoff, och det är endast undantagsvis som jag begagnar mig af det mer eller mindre osäkra språkmaterial, som runinskrifterna erbjuda. Ur den yngre, från år 1587 härstammande pappershandskriften af Gutalag anför jag former, så ofta jag med dem kan belysa den äldre handskriftens språkform, hvars beskrifvande är det egentliga föremålet för min framställning. I motsats till ”forngutniska” brukar jag namnet ”nygutniska” om den moderna Gotlandsdialekten.
Mina källor äro snart nämnda. Första rummet intager: ”Gotlandslagen, utgifven af C. J. Schlyter” i sjunde bandet af ”Samling af Sveriges Gamla Lagar”. Utgifvarens namn är en borgen derför, att de här meddelade texterna af Gutalag och Gutasaga äro rigtigt återgifna efter de gamla handskrifterna, hvarför jag härifrån hemtat mitt material med samma trygghet, som om jag hade haft handskrifterna sjelfva framför mig. — I "Gutniska Urkunder, Academisk Afhandling af Carl Säve" (Stockholm 1859) äro Gutalag och Gutasaga samt de sex kapitel af den yngre handskriften, hvilka icke finnas i den äldre, aftryckta, men texten är här normaliserad och derför mindre brukbar för en grammatisk undersökning. Deremot har jag haft stort gagn af den lärorika inledningen, äfvensom jag begagnat mig af den läsning af Gotlands runinskrifter, som meddelas i ”Urkunderna”.
De nygutniska former, jag på åtskilliga ställen anför, äro hemtade från den mycket inskränkta literatur, som jag efter noggrann pröfning funnit vara pålitlig, d.. v. s. i främsta rummet från Säves afhandling ”De starka Verberna i Dalskan och Gotländskan” (Upsala 1854). Samme författares afhandling i fjerde bandet af C. Molbechs historiska tidskrift (Kiöbenhavn 1843): "Bemærkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog", lider visserligen
