Den här sidan har korrekturlästs
7
Forngutnisk ljudlära.
§ 3.
- E motsvarar regelbundet tre fno. ljud, nämligen: e, ę och ę́ af hvilka
de två senare uppkommit genom i-omljud af a och á. Exempel:
vegr S: 5 = fno. vegr, segia 3: 1 = fno. sęgja, lesa 60 = fno. lesa, mela 56. 1 = fno. mę́la, lengr 20 pr. = fno. lęngr, netr 9 = fno. nę́tr[1] - Deremot motsvaras fno. é i fgutniskan i allmänhet af i:
vitr 17: 4 = fno. véttr[2] litu S: 5 = fno. létu, kni 23: 4 = fno. kné, hit S: 1 = fno. hét, vi 4 = fno. vé, sia 14 pr. = fno. sjá (för *séa).[3] Vidare i pronominalformerna: vir 1 = fno. vér, ir S: 2 = fno. ér, mir S: 2 = fno. mér, þir (tibi) 9 = fno. þér, sir = fno. sér. I vir har fgutn. möjligen bevarat ett långt i (got. veis); ir, mir, þir, sir, hafva ursprungligen kort vokal, men att fgutn. haft lång vokal i dessa former, i likhet med fno. (Wimmer Fno. Forml. §. 16a), är antagligt på grund af den tre gånger förekommande teckningen siir (se § 1).[4]
- ↑ Nygutn. mela och netar med långt, slutet e (Säve M. p. 224 och 247). Att uttalet varit detsamma på den tid, då GL. nedskrefs, skall här nedan visas (§ 8).
- ↑ Om formerna véttr och vę́ttr i fno. se Wimmer Fno. Forml. § 56 anm. 2. Véttr är icke blott en af theorin förutsatt form, utan ordet förekommer verkligen så skrifvet i gamla handskrifter, se t. ex. Jómsvikingasaga p. 35 i Cederschiölds upplaga, utgifven efter Cod. Holm. No 7, 4:o. Samma handskrift har, efter hvad doc. Cederschiöld meddelat mig, på flere ställen véttr, men aldrig vę́ttr eller vættr.
- ↑ Att i fgutn. sia i icke är halfvokal, utan långt, betonadt i, finner man af den nygutn. formen säi (för *sāia), ty nygutn. äi är fgutn. ī (se Säve St. V. pag. 13). Öfvergången från éa till já är för öfrigt egendomlig för fno. Se Rydq. IV p. 25.
- ↑ I står för ett urspr. långt e uti præteritum af verben fa och ganga: ficch 37 pr., gicc S: 2 och 4, gingu S: 2, gingin (konj. plur.) 2: 1; men om det här uppstått omedelbart af det långa e, är mycket ovisst. Redan i de allra äldsta fno. språkmonumenten är det långa e i dessa former förkortadt: fekk, gekk, plur. fengum, gengum (se Gislason ANO 1860 p. 327—30 och Wimmer Lb. p. VIII). Att de äfven i GL. hafva kort vokal, kan man sluta af skrifsättet ficch och gicc (det senare på två ställen), ty konsonant fördubbling förekommer i GL. endast undantagsvis efter lång vokal. Förmodligen har gutniskan liksom fno. en gång i dessa former haft kort e, och detta först i formerna med ng d. v. s. i plur. och konj. öfvergätt till i, som sedermera också inträngt i indik. sing. I fsv. träffas blott pluralformernerna fingu och gingu med i (Rydq. I 126—8), men i sing. både fek (fæk) och fik, gek (gæk) och gik. Fno. har vid sidan af formerna fengum och gengum fingum och gingum, men i sing. blott fekk och gekk. — Partic. præt. af ganga heter i GL. gangin 13: 5 (af fa förekommer icke partic. præt. i GL.), fno. genginn el, ginginn, hvilka senare former jag anser hafva uppkommit i st. f. ganginn genom analogi med præt. plur. — I ordet
