- kasus, medan den ursprungliga vokalen qvarstått i de sammandragna: nmt. acc. *ęlin, gt. alnar o. s. v. (jfr. kętill, dat. katli, pl. katlar). I fgutn. har omljudet inträngt i alla former, medan fno. och fsv. ombildat *ęlin till alin efter de sammandragna kasus (gt. alnar o. s. v.). I fgutn. alnbugi 23: 4 hafva vi stammen sådan den varit i de sammandragna kasus, innan e i gutniskan i dem undanträngt a. Nmt. sing. eln på gutaalnen är en nybildning efter gent. elnar liksom fno. ǫln, för *aln, efter gt. alnar.[1]
- Uti följande ord:
ver 19:6 = fno. vǫrr, pl. varrir, slegr 19:37 = fno. slagr, vereld (verelzmaþr 7: 2) = fno. verǫld, steþr = fno. staðr, slet 47: 1 = fno. sláttr (slǫ́ttr), -skepr, -skiepr = fno. -skapr. I ordet steþr är dock i GL. rotvokalen vexelvis a och e: annan steþ 13: 2, annan staþ 22 pr., huerium staþ, alla steþi S: 2, þann staþ S: 4.[2]
Ändelsen -skepr förekommer i fordeþskiepr 39 (fno. fordę́ðuskapr), hiskepr S: 4 (fno. hjúskapr, fsv. hæskapr), lekisskepr 19 pr., raiþskepr S: 5 (fno. ręiðskapr). Deremot kaupmannaskapr med a S: 4 (se Säve Urk. p. IX).
De uppräknade orden ver, vereld, slet,[3] slegr, steþr samt de på -skepr,
- ↑ Jag antager, att icke blott i stammen *alina, utan ock i alla andra ord, bildade med
suffixet -ina, i-omljud en gång funnits i de osammandragna formerna. Fno. adj. opinn t. ex.
förmodar jag tidigare hafva böjts på följande sätt:
sing. nt. ypinn — ypin — ypit, acc. ypinn — opna — ypit, dat. opnum — ypinni — opnu o. s. v. vexelvis med och utan omljud alltefter ändelsens beskaffenhet. I fno. opinn har den oomljudna vokalen inträngt i alla former, medan fsv. har ypin, öpin med omljuden vokal i alla former (dat. pl. ypnum, Rydq. II 404, jfr. fsv. gyllene, d. gylden med fno. gullinn). Men derjemte har fsv. liksom fno. opin utan omljud, och äfven i GL. finner man af detta ord dubbla former: ypna (acc. fem.) 64, ypit 26: 8, ypnu (dat. neutr.) 27, men vpit S: 6 (d. ä. upit för opit enl. § 5). Nygutn. har ypin, Säve M. pag. 248.
Ett hithörande ord har i fno. omljuden stamvokal: myrginn, som förekommer någon gång i st. f. det vanliga morginn (se Oxf.). För morginn träffas också morgunn (fsv. morghin, morghun), och på samma sätt har man i fno. också alun för alin (Wimmer. Fno. Forml. § 37, mum. 5).
- ↑ Den dat. pl. stuþum, som förek. 36: 3 (”en mandr tacr manz bat at staþum oc far miþ, þa bytir mann so sum hann riþi hesti manz”) kan icke höra till mask. staþr, utan måste hänföras till en nmt. sing. fem. stuþ, fno. stǫð. pl. stǫðrar, hamnplats, som oftast brukas som pl. tantum (Oxf. p. 602). Se T. f. F. og P. Ny Række III p. 269.
- ↑ Fgutn. slet, som i GL. förekommer blott en gång i acc, sing., vm hoyslet 47: 1. är liksom fsv. slæt (slat) en fem. i-stam (nygutn. slet är fem., Rydq. II 154), medan det motsvarande fno. ordet sláttr böjes som en mask. u-stam. Att fgutn. och fsv. här bevarat ett
