Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/20

10

Sven Söderberg.

4. 3. -skiepr äro substantiva i-stammar, som i fgutn. bibehållit den omljudna vokalen. Det är nämligen af flere forskare (Leffler, Bugge, Tamm) påvisadt, att de substantiva i-stammarne en gång i de nordiska språken haft vexelvis omljuden och oomljuden vokal i stammen, allteftersom i ändelsen funnits i eller icke. Sedermera hafva dessa stammar i allmänhet åter uppgifvit omljudet, men i några har den omljudna vokalen inträngt i alla former, t. ex. fno. lýðr, stam liudi, fgutn. lyþr (alla lyþi 2: 2, allir lyþir 13: 5), och stundom står en omljuden form vid sidan af en utan omljud, t. ex. fno. átt och ę́tt (i GL. liksom i fsv. blott med omljuden vokal: ett 28: 4, etar 28: 3) och fgutn. staþr och steþr. Fornsvenskan och fgutn. hafva oftare bevarat omljudet i hithörande ord än fno., och i fgutn. ensamt finner man i-stammar med kort rotstafvelse och bevaradt i-omljud: slegr, steþr, -skepr motsvaras i fsv. likaväl som i fno. af former med a i rotstafvelsen.

      Till undvikande af omsägning vilja vi på detta ställe anföra äfven i-stammar med annan vokal än a i roten, hvilka hafva omljuden vokal i fgutn., men i fno. antingen sakna omljud eller hafva dubbelformer med och utan omljud:

      fyndr 28: 7 = fno. fundr (el. fyndr),[1]	lyndir 23: 3 = fno. lundir,[2]
      soyþr 26: 1 = fno. sǫuðr (boskapsdjur),[3]	byn 13: 5, S: 3 och 5 = fno. bón och bǿn,
      atbyrþ = fno. atburðr,[4]	syn 49, 25: 3 och 4 = fno. sjón och sýn.

äldre förhållande, visar Tamm. pag. 25; och att detta ord samt några andra fem. i-stammar i fno. öfvergått till maskulin böjning, dertill förmodar jag anledningen hafva varit den, att de bevarat det nominativa r efter det andra fem, i-stammar bortkastat detsamma.

Till fgutn. seþ 56: 1, pl. seþir 10, fsv. sæþ, fem. i-stam med bevaradt omljud, svarar ett fno. neutr. sáð, se Tamm. p. 28.

Vereld heter i fsv. værald, væruld (u-omljud), værild. Ordet är en sammansättning af ver, man (got. vair), och fno. ǫld, fem. i-stam (Oxf. p. 763), I fsv. værild kan man också spåra i-omljud liksom i fgutn. vereld. Det är dock möjligt, att a här fördunklats till e, i på grund deraf att ald såsom andra ledet i en sammansättning erhållit försvagad ton.

1. Derjemte förekommer i GL. med samma betydelse som fyndr ett fem. fynd 49 bis. Fsv. har mask. funder och fem. fynd. Se Tamm. p. 29.
2. I sammansättningen hrę́lundir i äldre Eddan Sigrdrífumál vers 1. Se Tamm pp. 27 och 46.
3. Deremot är sauþr i GL. kap. 27 ett annat ord och betyder brunn, af fno. sjóða, liksom brunnr af brenna. Jemför ty. Sod, pl. Söde, som is. brukas i sammansättningar i st. f. ty. Brunn.
4. Ordet förekommer 61: 1 i nt. pl. med attributet nequarar, hvaraf man finner, att det i GL. är fem. — Äfven fsv. har fem, byrþ, och detta är ursprungligare än fno. mask. burðr liksom fgutu. och fsv. fem. slet (slæt) är ursprungligare än fno. mask, sláttr (se not. 3 å föreg. sida). Fem. byrð träffas dock afven i fno., nämligen Fagrskinna pag. 10: konunglig byrð ydur, hvilket ställe icke observerats af lexikograferna.