Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/21

10

Sven Söderberg.

4. 3. Orden byn och syn förekomma i GL. liksom i fsv. endast med omljuden stamvokal (fsv. bön och syn). Fno. skuld och skyld, fem. i-stam, förekommer under dessa dubbelformer äfven i fsv., GL. har at skyldum 54.

      I likhet med de ofvan omtalade staþr och steþr, -skapr och -skiepr hafva ytterligare tvenne i GL. förekommande i-stammar dubbla former, en med och en utan omljud. — Bruþ^[1] träffas såsom enkelt ord utan omljud 24 pr., men ingår med omljud af u till y i sammansättningen bryþlaup eller bryllaup (af bryþlaupum index 24, bryllaup 24 pr.), fno. brúðhlǫup, samt bryttugha 24 pr., fsv. bruþtugha (se Schlyters Lexikon pag. 95). — Af rugr, mask. i-stam (Fick pag. 256), fno. rugr,^[2] förekommer i GL. gt. sing. rygar 20: 5, acc. sing. rug 56: 1. Nygutn. har blott den omljudna formen; P. A. Säve skrifver i ”Åkerns Sagor” öfverallt ryg, se t. ex. p. 7 och 16 m. fl. st. — Ordet, som i följd af sin betydelse icke kan förekomma i plur., visar med sitt omljud i gutniskan, att stamvokalen i uti nmt. acc. sing. af i-stammarne qvarstått efter i-omljudsperiodens inträde.^[3]

   4. Uti lestr 19: 22, fno. lǫstr, stam lastu. Det är likväl blott på det anförda stället ordet förekommer med e i stammen, eljest har det i GL. alltid a: miþ lasti 34, lastir 19: 20 och 31 (nt. pl.), lasti 17: 4 (acc. pl.). Utom ordet sun sakna u-stammarne i-omljud i GL., men i lestr bör e helt visst anses hafva inkommit från de kasus, som tidigare regelbundet haft i-omljud (dat. sing., nt. pl.); jfr. fsv. vaxter och væxter, fno. vǫxtr, u-stam (GL. har vaxtr 28: 6 bis).
   5. I feþrni, fno. faðęrni. På samma sätt har fgutn. myþrni (feþrni eþa myþrni 24: 5), tvåstafvigt och med omljud i stamstafvelsen, svarande till fno. móðęrni. Fno. faðęrni och móðęrni synas vara bildade af de ursprungliga och oförändrade stammarne faðar (got. fadar) och móðar, medan fgutn. feþrni och myþrni väl äro yngre analogibildningar, som rätta sig efter stamordens form i nmt. och acc. pl.^[4] Fornsvenskan har både former som svara till de fno. och de fgutn: faþerni och fæþerni, moþerni och möþerni (Rydq. IV 15 och 64).
   1. Heter på nygutn. bräud, se Rietz. p. 56. — Fno. brúðr böjes i sing, som ja-stam, men att detta är en jemförelsevis ung utveckling, visar frånvaron af omljud. Se Tamm pag. 30.
   2. Detta ord skrifves i Oxf. rúgr och så har äfven Fick, men Fritzner skrifver rugr med kort stamvokal. Att det senare är det rätta, visar den nygutniska formen ryg med y, ty hade stamvokalen varit lâng, hade den i nygutniskan öfvergått till diftong (jfr. § 10).
   3. Jfr. Bugge: "Rune-Indskriften på Ringen i Forsa Kirke", Christiania 1877, p. 21.
   4. Fno. fęðr och mǿðr, hvartill skulle svara fgutn. feþr och myþr, hvilka emellertid icke förekomma i GL. Deremot fins dat. sing. feþr 20: 14 och myþir (för myþr, § 30) 20: 15. Nygutn. har pl. fædar (Save M. p. 223).