Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/22

10

Sven Söderberg.

4. 7. I en form af verbet draga; se Ljudöfvergångar § 14, mom. 3.
   8. I præteritum af verb, tillhörande andra svaga klassen: legþi 3: 3, fno. lagði af lęggja, segþi S: 1, fno. sagði af sęgja, wendus S: 5, fno. vǫndusk af vęnja, berþr 12: 1, fno. barðr af bęrja o. s. v. Det är infinitivens vokal som i gutn. antagits äfven af præteritiformerna. Jfr. spyrþr 6: 1, fno. spurðr af spyrja, samt þytti S: 1, fno. þótti af þykkja.
   9. Uti beþir 13: 1, beþa och beþar 19: 15, fno. báðir, báða och báðar. Neutr. har liksom i fno. dubbel form: baþi 20: 3, beþi 20: 7, beþin 19: 15, fno. báði och bę́ði, fsv. baþi och bæþi. Derjemte förekommer dat. pl. baþum 19: 26. I formerna beþir, beþa och beþar har e tydligtvis inträngt från neutr. beþi.
5. E, svarande till fno. i, förekommer i GL. i följande ord:

   fem = fno. fimm (se nedan)

   skiel[1] = fno. skil,

   qver 7: 1 = fno. kvirr.

   I skiel har fgutn. troligen bevarat den ursprungliga vokalen, medan fno. skil förmodligen fått sitt i genom inverkan af verbet skilja (af *skelja genom i-omljud, se Leffler Bidrag pag. 256 not. 2).

   Olikheten i vokaliseringen af fgutn. qver och fno. kvirr kan förklaras deraf, att ordet ursprungligen är en u-stam (got. qairrus). Jag antager nämligen, att de adjektiva i- och u-stammarne i de nord. språken en gång haft samma böjning som i gotiskan och bildat vissa kasus som ja-stammarne. I dessa kasus undergick på nordisk ståndpunkt stamvokalen i-omljud, då den var mottaglig derför, hvarigenom i böjningen en vexling mellan omljuden och o-omljuden stamvokal kom att ega rum. Sedermera upphörde vexlingen, och endera vokalen inträngde i alla former. Sålunda härleder sig i uti fno. kvirr från de former, som bildades af stammen *kverrja, som genom i-omljud blef *kvirrja, medan vi i fgutn. qver hafva den stamvokal, som fans i de kasus, i hvilka intet omljud kunde ega rum.

   Som fgutn. quer förhåller sig till fno. kvirr, så förhålla sig fgutn. starkr och sakr (§ 2) till fno. stęrkr och sękr, hvilka adj. förmodligen äro ursprungliga i-stammar.^[2]

6. E motsvarar fno. i uti præfixet sve-, fno. sví-; sveverþari maþr 17: 4, jfr. fno. svívirða.

1. Om ski för sk i detta ord, se § 15.
2. Jemför också fsv. galdr (Rydq. II 372) med fno. gęldr, och fsv. lugn med fno. lygn. En adj. i-stam, som i fno. bibehållit den omljudna vokalen, är rýrr, got. riurs.