Den här sidan har korrekturlästs
13
Forngutnisk ljudlära.
- E motsvarar fno. ø, då detta uppkommit genom u-omljud (af e eller
ę, Wimmer Fno. Forml. § 13), enär gutniskan i allmänhet saknar u-omljud:[1]
gera = fno. gørva, gøra, er 19: 6 = fno. ørr, þrengia 6: 1 = fno. þrøngja, -va,[2] ertaug = fno. ørtug. De två senare ordens etymologi är visserligen icke utredd,[3] men att fgutn. e och fno. ø här motsvara hvarandra, kan icke förklaras på annat sätt än att det senare uppkommit genom u-omljud af det förra. I fsv. har man örtogh med u-omljud, men ær (arr) utan omljud (Rydq. II 67 och 103.)
- E svarar till fno. já uti frels 2: 2, fno. frjáls, fsv. fræls. Frjáls kommer af fríhals (jfr. got. freihals, se Oxf. p. 174), som först genom bortfallande af h och förvandling af í till halfvokalen j (i) antog formen *frjals (*frials), och förlängningen af vokalen i fno. frjáls har väl sin grund i den följande konsonantförbindelsen ls (liksom i háls för hals, Wimmer Fno. Forml. § 16c). Af *frials uppstod fgutn. frels (och fsv. fræls) förmodligen på det sätt, att *frials med vanlig öfvergång af ia till ie (§ 15) blef friels, ur hvilket sedan halfvokalen i utstöttes för lättare uttals skuld.
§ 4.
- I motsvarar fno. i eller í. Exempel:
sigr 1 = fno. sigr biþia 1 = fno. biðja, liggia 7 pr. = fno. liggja, biþa 37 pr. = fno. bíða, - I, motsvarande fno. é, se § 3.
- I motsvarar fno. e i följande ord:
fikk = fno. fekk, miþan 7: 1 = fno. meðan, gikk = fno. gekk, niþan S: 4 = fno. neðan, miþ = fno. með, ir, iru = fno. er, eru (af vera), miþal- 25: 6 = fno. meðal-, þissi, þitta = fno. þessi, þetta.
- ↑ I ett ord, som i fno. har genom u-omljud uppkommet ø, fins u-omljud äfven i fgutn., nämligen i yx, fno. øx, se § 13.
- ↑ Detta ord förekommer i GL. två gånger i præs. sing. i formen þrengr (hvat sum til þrengr G: 1, 28 pr.), hvilket utan tvifvel står i st. f. þrengir (§ 30), hörande till svaga verbet þrengia, fno. þrøngva eller þrøngja. Ett till starka fno. verbet þryngva eller þryngja svarande fgutn. verb skulle helt visst haft formen þringa, præs. þringr. Jfr. singa § 13.
- ↑ Fno. ørr är sskr. arus (Fick p. 21), men huru det förra kan hafva utvecklat sig ur det senare, är icke lätt att inse. Möjligen har den europ. grundformen varit. *erus eller *erusa, som i fno. blifvit *erur, ørr, en förklaring, som likväl har det emot sig, att man icke har något annat exempel derpå, att u i fno. verkat på ett föregående e.
