Om fikk och gikk se pag. 7 not. 4. Jemte miþ förekommer också meþ flere gånger, t. ex. 6: 2, 8: 2 o. s. v., men miþ är långt öfvervägande. I miþ, miþal-, miþan och niþan är i den ursprungliga vokalen, som fgutn. bevarat, medan i fsv., liksom i fno., i här öfvergått till e (æ);[1] jfr. Bezzenberger: ”Ueber die A-Reihe der gotischen sprache”, pag. 27 f. — Præsens af vera heter i GL. ir, pl. iru eller ier, pl. ieru. Både ir, iru och ier, ieru synas hafva uppkommit af er, eru: de förra genom öfvergång af e till i, de senare genom brytning af e till ia, ie (§ 15). Nygutn. har blott jär, järu, Säve St. V. p. 13.
Vidare har GL. i för fno. e i ord, hvilkas stamvokal åtföljes eller tidigare åtföljts af nasal + konsonant:
- vintr 6: 5, vittr 17 pr. - fno. vetr (för *vettr),
- klinta[2] jfr. fno. klettr,
- brinna 20: 11 = fno. brenna,
- stinqva 23: 3 = fno. støkkva (för *stekkva),
- drikka 24 pr. fno. drekka (af *drinka),
- qvindi 14: 2 = fno. kvendi,
- qvinna 18 pr. = fno. kvenna,
- snimst 3: 3 = fno. snemst (af snemma).
I orden vintr—qvindi är i i fgutn. (och fsv.) sannolikt äldre än e i de motsvarande fno. orden. Man måste visserligen för dessa ord förutsätta urgermaniska former med e, men det synes som redan på gemensamt germanisk ståndpunkt e framför nasal + konsonant öfvergått till i, då, utom fno., alla germaniska dialekter nästan utan undantag hafva i för äldre e framför nämnde konsonantförbindelse.[3] När derför man i fno. finner undantag från denna regel, såsom brenna och drekka (got. drigkan), så hafva dessa helt visst icke bevarat ett urgammalt e, utan detta har återkommit, sedan i stammen förut funnits i, något, som också bestyrkes deraf, att åtskilliga hithörande ord, som i fno.
- ↑ Fsv. har dock både niþan och næþan, se Schlyters lexikon pag. 460. Det förra synes till och med vara allmännare än næþan, då det (niþan) af Schlyter uppföres som hufvudform. Miþan är i GL, sammandraget till men i sammansättningen emen 26: 8. Jfr. sen (seen) för siþan § 1.
- ↑ Detta ord, som förekommer S: 4 i uttrycket ”firi niþan klintu” är, såsom Säve (Urk. p. XXIV) påpekat, här fem. an-stam.
- ↑ I ordet qvindi är dubbel anledning till i, då ordet är en ja-stam, och således e äfven om det icke af annan orsak blifvit i, bordt blifva det på grund af i-omljud. Fno. kvendi har förmodligen, såsom Leffler antager (v-omljudet pag. 30 not. 1), fått e i analogi med kvenna.
