-
vanligen hafva e i stammen, i de äldsta språkmonumenten sporadiskt förekomma
med i; se Oxforderordboken orden brenna, renna, vetr (jfr. Wimmer Lb. pag.
IX). Ett ord, i hvilket e ursprungligen stått framför nasal + konsonant, har i
GL. och fsv. e, medan fno. har i: fgutn. fem (femtan), fno. fimm (got. fimf).
Jag antager, att fgutniskans och fsvenskans fem (fæm) står för ett äldre fimm
(af *fimf, *femf).
I fgutn. qvinna (gt. pl. af kuna, fno. kona för kvena), som äfven i fsv. heter qvinna, har i möjligen uppstått af e framför den dubbla nasalen inom dessa dialekter särskildt och fno. kvenna bevarat den ursprungliga vokalen. Ty detta ord har först på nordisk ståndpunkt fått dubbel nasal, i det att en vokal blifvit utstött mellan de begge n, kvenna af *kvenono, got. qinono, gt. pl. af qino.
Om i eller e är äldst i snimst kan icke afgöras, då detta ords etymologi är obekant.
- I motsvarar fno. ę uti verbet þigia 22, fno. þęgja. Deremot har GL. e för fno. ę uti alldeles samma ljudställning i verbet segia 1, fno. sęgja. Fsv. har þighia samt både sæghia och sighia (Rydq. I 216, 83 f.; jfr. Leffler Bidrag p. 290).
- I står för fno. y, förmodligen blott i följd af en tillfällig missuppfattning hos afskrifvaren, uti nauþsinar 6: 1, fno. nǫuðsynjar; den yngre handskr. har naudsynar. Deremot har i för fno. y sannolikt varit konstant i det kap. 39 förekommande osinum, fno. úsynjum, ty B. har också osinum, och i fsv. har detta ord alltid i: osinum och osini (enligt benäget meddelande af akad. adj. K. F. Söderwall).
- I omvexlar med y uti dat. sing. neutr. af pron. demonstrativum þann,
(fno. sá, sú, þat), t ex. þi 2 pr., þy 4. Det förra motsvarar fno. þí, det senare
fno. þvi (y = ví), som enligt prof. Gislason är en mindre ursprunglig form än
þí (se T. f. F. og P. IV p. 237).
Omvexlande i och y förekommer också i præp. yfir, ifir, alldeles som i fno.; det förra träffas t. ex. 26: 3 och 5, 40, 41; det senare (ifir) 19: 9 och 33, 22. För fno. fyri(r), firi(r) har GL. firir och firi (B. har fyrir och fyri).
§ 5.
O och u. De korta vokalerna o och u intaga i GL. en helt annan ställning än i fno. De brukas nämligen här, utan afseende på ursprunget, efter en
