bestämd regel, sålunda att o, svarande till fno. o eller u, förekommer endast framför r + konsonant samt framför enkelt r i det oskiljaktiga præfixet for-; i alla öfriga fall har GL. u både för fno. o och u. — Verkliga undantag från den första delen af denna regel äro: burghan 63 (B. burgan Add. 6 bis), fno. borgan, samt burg S: 1, fno. borg.[1] Det sistnämnda ordet förekommer dock äfven med o i namnen þorsborg S: 1 och Valborg S: 5.
Från den senare delen af vår regel finnas blott skenbara undantag; man finner visserligen o, svarande till fno. o (kort o), uti os 1, ok (et) och tolf. Men i intet af dessa ord är kort o ursprungligt: i fno. oss är o förkortadt af ó (Wimmer Lb. pag. XI)[2]; ok har uppkommit af auk; i tolf har o uppstått genom sammansmältning af v med ett följande ä-ljud[3] (tolf, af *tvęlf, af *tvęlif, got. tvalif).
- O = fno. o framför r + konsonant träffas i GL. i följande ord:
borþ[4] 23: 3 = fno. borð, orka 14 pr. = fno. orka, forn 24: 2 = fno. forn, ormbr[4] S: 1 = fno. ormr, horn 26: 4 = fno. horn, ortr (partic. af yrkia) 16: 2 = fno. ortr, ikorni 57 = fno. íkorni, torg 6: 2 = fno. torg, korn[4] 56: 1 = fno. korn, torfa 19: 32 = fno. torfa, morþingi 39 = fno. morðingi, þorp 13 pr. = fno. þorp. orþ[4] 2: 2 = fno. orð, - O = fno. u framför r + konsonant träffas i följ. ord:
þorka 25 pr. = fno. þurka, orþu S: 4 = fno. urðu (af verða), þorfa 28: 4 = fno. þurfa, (bort 56: 1 = fno. burt). - ↑ Emot regeln fins också u i kurtil 19: 33, 65; men detta kan knappt räknas som undantag, då ordet i de nord. språken är ett låneord, som inkommit från angelsax. (cyrtil) och upptagits under olika former i de olika dialekterna: fsv. har kiurtil och kiortil (Rydq. II 39), fno. kyrtill.
- ↑ Att äfven i gutn. vokalen blifvit förkortad i detta ord, bevisas deraf, att o senare öfvergått till u: nygutn. uss, Säve M. p. 235. — För GL:s ok har nygutn. uk (u) a. st. p. 252. I tolf har deremot nygutn. bevarat det öppna vokalljudet: nygutn. tålf a. st. p. 233.
- ↑ När v deremot sammansmält med ett följande e eller a (kort a), har GL. u, fno. o: kuna 2: 1, fno. kona, af *kvena; kuma 16: 1, fno. koma, af *kvema; sufa 36: 1, fno. sofa, af *svefa; hur 64, 65, fno. hvar; kufna 18: 1, fno. kafna, för *kvafna (Rydq. IV 282 och 405); jfr. fno. kom af kvam; GL. har qvam S: 1. Med ett följande långt a deremot har v sammansmält till o uti so, fno. svá; jfr. fno. sófu, för sváfu. GL. hur suafu S: 1.
- ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 Nygutn. bård, kånn, ård, årm (Säve M. pag. 248 och 215).
