Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/27

17

Forngutnisk ljudlära.

3. U = fno. o:

   Gutar S: 2 = fno. Gotar,	stulin 33: 1 = fno. stolinn,
   butn 49 = fno. botn,	skurin 19: 17 (pl. skurnar 19: 16) = fno. skorinn,
   bugi 23: 4 = fno. bogi,
   flut 49 = fno. flot,	fuli 37 pr. = fno. foli,[1]
   brut 6: 1 = fno. brot,	fulk 12: 1 = fno. folk,
   buþin 4 = fno. boðinn,	mulka 33: 1 = fno. molka,
   klufin 25 pr. = fno. klofinn,	rus 6: 3 = fno. hross,
   lustin 19: 23 = fno. lostinn,	kustr 29 = fno. kostr,
   guldin 19: 38 = fno. goldinn,	stukkr 36: 1 = fno. stokkr.

4. U = fno. u:

   hundr 17: 3 = fno. hundr,	lutr 7: 1 = fno. hlutr,
   tunga 19: 17 = fno. tunga,	skula, ula = fno. skulu (skolu),
   dugha 22 = fno. duga,	sumar S: 6 = fno. sumar.

När fgutn. u motsvarar fno. o, har fgutn. sannolikt i några fall bevarat ett ursprungligt u, som i fno. blifvit o, nämligen i ord, hvilkas ursprungliga rotvokal är u, t. ex. i participierna buþin, fno. boðinn, och klufin, fno. klofinn; i andra fall åter, när roten ursprungligen haft a, är fno. o äldre än fgutn. u, t. ex. i participierna skurin, fno. skorinn (impf. sing. skar), och guldin, fno. goldinn (impf. sing. galt). — Öfvergången från kort o till u i gutn. bör sammanställas med den här nedan omtalade öfvergången från långt ä till ē, från långt ē till ī och från långt ö till ȳ. Vi hafva i alla fyra fallen samma fenomen, nämligen förvandling af öppna ljud till mera slutna.

1. Betydelsen af detta ord är tjufgods, undangömdt gods. Både Fritzner och Oxf. hafva fóli med långt o, men öfvergången från o till u i gutn. visar, att efter all sannolikhet stamvokalen är kort (jfr. följ. §). Fno. fóli, dåre, heter deremot i GL. foli (folagripr 23: 4). — Härledningen af foli (fuli) från roten i verbet fela är från betydelsens sida särdeles tilltalande och möter från formens sida icke heller oöfvervinneliga svårigheter. Stammen *folan står då för *folhan liksom fela för *felha, got. filhan. Man skulle visserligen väntat, att ordets stamform varit *folgan med öfvergång från h till g enligt den bekanta Vernerska lagen (Zeitschr. f. vergl. Sprachf. XXIII 97 ff.), då an-stammar i sskr. i allmänhet hafva accenten på ändelsens vokal (jfr. partic. folginn, af *folhana, med accenten på suffixet); men Osthoff har visat (Pauls und Braunes Beiträge III p. 42), att icke så få an-stammar i Rigveda hafva accenten på rotvokalen. Det låter derför tänka sig, att det för foli antagna *folhan ursprungligen haft accenten på rotvokalen och derigenom skyddat sitt h, då i ord med accenten på ändelsens vokal i det germaniska urspråket spiranterna h, p, f öfvergingo till explosif-ljuden g, d, b. — Fyli i den yngre handskr. B. Add. 5: 1 är förmodligen blott skriffel för fuli.