- Y motsvarar den fno. ljudförbindelsen vę i orden:
tyggia 19: 31 = fno. tvęggja, symni 22 = fno. svęfni. Tvęggja har helt visst först blifvit tviggia och sedan, enligt känd ljudöfvergång, tyggia. Fsv. har tvæggia och tviggia. Öfvergången från tvęggja till tviggia är alldeles analog med den förut omtalade öfvergången från þęgja till þigia (se § 4, mom. 4). — För symni antager jag en utvecklingsgång: svęfni, *söfni samt (med vanlig gutnisk öfvergång från ö-ljud till y) *syfni, symni.[1] För sammandragningen af v med följande ä-ljud till ö-ljud jemför fno. sǿnskr af svę́nskr, sv. dial. köfva af qväfva (Rydq. I 174). Jfr. också sv. sõla (dröja) med fgutn. svela (af *svę́la) 22.
- Y motsvarar fno. jú uti räkneordet þry 13 pr., 13: 5, fno. þrjú. Fsv. har liksom fgutn. þry (Rydq. II 555). Gt. pl. af räkneordet fyra heter i GL. ömsom fiugura, ömsom med sammandragning af iu till y, fygura (fno. fjǫgurra, fjugurra). Det förra träffas 17: 4, 19: 35 m. fl. st.; det senare (fygura) 19: 30, 19: 37. Nmt. acc. neutr. förekommer blott med iu i stamstafvelsen: fiugur 39, fiuggur 17: 1 (fno. fjǫgur, fjugur).
§ 8.
När y motsvarar fno. ǿ måste det hafva utvecklat sig ur detta senare ljud och kan icke på specielt gutnisk ståndpunkt omedelbart hafva uppstått genom i-omljud af det långa o, enär i-omljudets utveckling icke försiggått inom hvarje dialekt särskildt, utan före den nord. språkstammens splittring i dialekter. Att det långa ö-ljudet i gutniskan öfvergick till långt y, är en förändring, som icke är svår att förklara; ty den utgör blott ett enstaka moment af en allmän företeelse, något, som tydligt framgår genom en jemförelse mellan nedanstående tvenne vokalschemata, af hvilka det ena upptager de långa vokalerna i fno., det andra motsvarande ljud i Gutalagen:
- ↑ Annorledes Leffler, Bidrag pag. 315.
