och øy uppkommit genom i-omljud. Den got. diftongen iu, som redan mycket tidigt i fno. öfvergick till jú, jó,[1] har i gutniskan antagit formen iau. Nygutniskan, som bevarat de gamla diftongerna, har dessutom flere s. k. oäkta diftonger d. v. s. sådana, som uppkommit af långa enkla ljud i det äldre språket: äu af ū, äi af ī, öi af ȳ (se Säve M. p. 220). Men hvarken i den äldre eller den yngre handskriften af Gutalagen finnas några oäkta diftonger, så framt man icke som sådan vill räkna iau. Detta senare för gutniskan egendomliga ljud har nämligen tydligtvis uppstått på det sätt, att diftongen iu först antog en med fno. jú öfverensstämmande form, hvarpå det härigenom uppkomna långa u genom diftongisering blef au.[2] I nygutniskan uttalas iau som diftongen au, föregången af halfvokalen i.
- ai = fno. ęi:
gait 45 pr. = fno. gęit, aiga S: 1 = fno. ęiga. - au = fno. ǫu:
auga 19: 14 = fno. ǫuga, laupa 3: 3 = fno. hlǫupa - oy = fno. øy:
oy S: 1 = fno. øy (gt. øyjar), droyma S: 1 = fno. drøyma
- ↑ Skilnaden mellan det rent diftongiska iu och jú består deri, att i det förra i har hufvudtonen, medan i jú ú är betonadt och långt samt i reduceradt till halfvokal (se Sievers p. 86—88). Det bör här anmärkas, att nygutniskan bevarat uttalet af i som halfvokal i ljudförbindelserna iau och ié (brytning) i motsats till flertalet af de andra nyare nordiska dialekterna, i hvilka halfvokalen i (j) öfvergått till konsonant (spirantiskt j). Se Säve St. V. p. 11 och Rydq. IV p. 54 ff.
- ↑ Att ū blott i förbindelsen iū öfvergått till au, medan det i GL. qvarstår oförändradt i hūs och lūca (§ 6), låter förklara sig af svårigheten att uttala ett långt u omedelbart efter halfvokalen i, som artikuleras som vokal, men ändock bildar en stafvelse tillsammans med den följande vokalen. (Sievers p. 88, jemför den beskrifning Säve, St. V. p. 11, gifver af uttalet af i nygutn. biera och niaupa). Ett mellanljud har derför här lätt kunnat insmyga sig. I anseende till artikulationssättet äro nämligen i och u hvarandra alldeles motsatta; vid öfvergång från det ena till det andra måste talorganen genomlöpa alla de artikulationsställningar, som motsvara de mellan i och u liggande vokalljuden, hvarigenom en kedja af öfvergångsljud bildas. Vid en mera hastig och våldsam öfvergång blifva öfvergångsljuden icke hörbara. Men göres öfvergången långsamt, hvilket naturligtvis är möjligt, endast ifall ljudförbindelsen uttalas som en lång vokal, så kunna äfven öfvergångsljuden ernå hörbarhet. Ett sådant till hörbarhet kommet öfvergångsljud är det, vi hafva i iau af ¡ū. — Ett intressant motstycke till den forngutn. öfvergången från iū till iau hafva vi i nygutn. tiäugu. En ursprungligen kort vokal har i nygutn. blifvit lång framför enkel konsonant. På grund häraf borde forngutniska tiŭgu i nygutn. blifvit tiūgu, men det heter tiäugu (Säve M. p. 233) med diftongisering af u till äu efter halfvokalen i, under det att i andra ställningar ett likartadt u förblifvit oförändradt, t. ex. forngutn. lŭtr, nygutn. lūt. Se paragr. 16.
