Den här sidan har korrekturlästs
23
Forngutnisk ljudlära.
- iau = fno. jó, jú:
diaupr 19 pr. = fno. djúpr, briaust 23: 4 = fno. brjóst, driaugr 25 pr. = fno. drjúgr, niauta 19: 17 = fno. njóta, biauþa 13: 5 = fno. bjóða, þiaufr 39 = fno. þjófr.
§ 11.
- För ai träffas några gånger ei: reida 3: 1, fno. ręidda (part. præt. acc. sing. fem. af reiða, fgutn. raiþa 3: 1); veita 3 pr., 12 pr. bis, fno. vęita (i GL. eljes vaita t. ex. 11 pr. bis, S: 2); þeim 26: 5, fno. þęim (i GL. eljes þaim t. ex. 2: 2, 3: 3 bis.); einloyptri 20: 15; tveir 7: 1, 17: 4 m. fl. st., fno. tvęir; tveim 18 pr., fno. tvęim. I de två sistnämnda orden kan diftongen till och med på fornsvenskt sätt sammandragas till e: tver 9, tvem 3: 3, 17: 4, 18 pr. m. fl. st. För öfrigt skulle man hafva väntat, att ei varit den allmänna formen i GL. och icke ai, då i-omljudet, som är grunden till ljudöfvergången ai—ęi i fno., äfven i gutniskan uppträder som en fullständigt genomförd ljudlag. Att den allmänna teckningen ai emellertid föreställer det verkliga uttalet, framgår såväl deraf, att i nygutniskan denna diftong uttalas bredt och öppet, som också deraf, att ai vid förkortning till följe af en följande konsonants fördubbling förkortas icke till e utan till a (se § 16).[1] Det nyss omnämnda, sporadiskt förekommande beteckningssättet ei skall derför sannolikt föreställa samma ljud som ai, utom i de begge formerna tveir och tveim, ty i dessa synes beteckningen ei hafva haft grund i uttalet, då man aldrig träffar något tvair eller tvaim (jfr. Säve Urk. p. 61). De sammandragna formerna tver och tvem förutsätta också öfvergångsformer med ei (se not. 1).
- Diftongen au har fgutn. bevarat i orden þau, likväl, got. þauh, och
haur,[2] hög, got. hauhs, medan fno. i dessa ord fått enkel vokal i st. f. diftongen,
- ↑ Ai har dock, liksom ęi i fno., förkortats till e (ę) i superlativerna flestr 23: 4 och mestr 1 samt i de sammandragna formerna af adj. hailigr, fno. hęilagr, t. ex. helgan dagh 6 pr., helghastr 8: 2. På grund af dessa former, i hvilka förkortningen utan tvifvel är äldre än förkortningen af ai till a, samt på grund af formerna tveir och tver, tveim och tvem förmodar jag, att gutniskan tidigare haft omljud i den nu omhandlade diftongen, så att dess form varit ęi liksom i fno., men att ęi senare åter erhållit ett bredare uttal: ai.
- ↑ Af detta ord förekommer i GL. följande former: nt. sing. m. haur 26: 5, nt. sing. neutr. haut 31 (haut som adv. 23: 3), acc, sing, fem. huauga (skriffel för hauga) 19: 9; komparat. hoyrin 31, hoygri 32; superlat. hoystr S: 1, hoygstr 12: 1, S: 5 (på senare stället ändradt från hoystr). I en gotländsk runkalender förekommer vidare nt. sing. fem. hau
