Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/35

25

Forngutnisk ljudlära.

i fiugur icke öfvergått till iau, har sin grund deri, att u här är kort. Dessa ord hafva nämligen tidigare haft ia, som genom u-omljud blifvit iu.^[1]

I tvenne ord har fgutn. i likhet med fsv. ia för fno. jó: nämligen þianista 6 pr., fno. þjónasta, och ordningstalet fiarþi 25: 1, fno. fjórði.^[2] I fno. þjónasta och stamordet þjóna synes jó hafva uppkommit af diftongen iu, då þjóna i de beslägtade språken har former, som tyda på ett sådant ursprung (Fick p. 136). Äfven i fjórþi är jó regelbundnare än ia i fgutn. fiarþi, då ordningstalet naturligtvis är bildadt af grundtalet fjórir.

B. Om vokalerna i obetonade stafvelser.

§ 12.

I böjningsändelser och obetonade slutstafvelser äro de i GL. brukade vokalerna a, i och u; de enda undantagen härifrån äro: leccior 60 och osoyþom index. 17.^[3] Exempel: taka 13: 5, fno. taka; drapi 5 pr., dat. sing. af drap; lyþir och lyþi 13: 5, nmt. och acc. pl. af lyþr; lastir 19: 31, fno. lęstir, nt. pl. af lǫstr; fuli 37 pr, fno. foli (nt. sing); satir 3: 1, fno. sáttir (nt. pl. m. af sáttr); taknir 8 pr., nt. pl. m. af takin; — iorþu 25: 2, dat. sing. af iorþ; strandu 36 pr., dat. sing. af strand; handum 28: 6, dat. pl. af hand; saghur S: 2, fno. sǫgur; lerþum manni 3: 1; ypnu 27, dat. sing. neutr. af ypin; sentu S: 2, fno. sęndu, 3 pl. imperf. af sęnda o. s. v.
I afledningsändelser har fgutn. i allmänhet samma vokaler som fno. — A motsvarar fno. a uti: hamar 36: 1, fno. hamarr; sumar S: 6, fno. sumar; bonaþr 65, fno. búnaðr; manaþr 10, fno. mánaðr; blotan S: 1, fno. blótan; burghan 65, fno. borgan; siþan 3: 3, miþan 7: 1, niþan S: 4, miþal-, 25: 6,

↑ Enligt Bugge (”Tolkning af Runeindskriften på Rökstenen” i 5:te delen af Antiqvarisk Tidskrift för Sverige pag. 62) har man att för stammarne fjór- och fjǫgur- antaga olika grundformer. Fjór- utgår från grundformen *fedvor- (got. fidvor-), som genom utstötande af de antog formen fjór- (fsv. fiur-). Fjǫgur- förutsätter deremot stamformen fedur- (got. fidur- i sammansättningar), som genom rotvokalens brytning och förvandling af d till g antog formen fiagur- (så på Rökstenen) och genom u-omljud fjǫgur-, fjugur-. — Tiugu, som står för tva tiugu, likasom fno. tuttugu är sammandraget af tvá tugu, är en regelbunden acc. pl. till en nmt. sing. tiugr, som förekommer i fsv. (tiugher), bildad af stammen *tegu genom brytning och omljud (*tegu, *tiagu, *tiǫgu, tiugu). Se Rydq. II 142 och 563. Fno. har icke brytning i detta ord (tegr, tugr).
↑ Dock förekommer i fsv. äfven fiorþi, Rydq. IV p. 126, men fiarþi är den allmänna formen.
↑ Såsom tillkommet blott och bart genom skriffel får man betrakta y uti fyþyr 20 pr., för fyþur (gt. sing. af fem. fyþa, fno. fǿða) och förmodligen också e för a uti hinget S: 2, fno. hingat.

[1] Enligt Bugge (”Tolkning af Runeindskriften på Rökstenen” i 5:te delen af Antiqvarisk Tidskrift för Sverige pag. 62) har man att för stammarne fjór- och fjǫgur- antaga olika grundformer. Fjór- utgår från grundformen *fedvor- (got. fidvor-), som genom utstötande af de antog formen fjór- (fsv. fiur-). Fjǫgur- förutsätter deremot stamformen fedur- (got. fidur- i sammansättningar), som genom rotvokalens brytning och förvandling af d till g antog formen fiagur- (så på Rökstenen) och genom u-omljud fjǫgur-, fjugur-. — Tiugu, som står för tva tiugu, likasom fno. tuttugu är sammandraget af tvá tugu, är en regelbunden acc. pl. till en nmt. sing. tiugr, som förekommer i fsv. (tiugher), bildad af stammen *tegu genom brytning och omljud (*tegu, *tiagu, *tiǫgu, tiugu). Se Rydq. II 142 och 563. Fno. har icke brytning i detta ord (tegr, tugr).

[2] Dock förekommer i fsv. äfven fiorþi, Rydq. IV p. 126, men fiarþi är den allmänna formen.

[3] Såsom tillkommet blott och bart genom skriffel får man betrakta y uti fyþyr 20 pr., för fyþur (gt. sing. af fem. fyþa, fno. fǿða) och förmodligen också e för a uti hinget S: 2, fno. hingat.

[1]

[2]

[3]