lag, utan ock i många ord, som i fsv. hafva omljuden vokal: gar 6: 1, fsv. gör (Rydq. I 427), fno. gǫrr (stam *garva) eller gørr, (stam *garvja); hagg 19: 31 fsv. hug, fno. hǫgg; hagga 25: 3, fsv. hugga, fno. hǫggva; haggvin 19: 32, fsv. huggin, fno. hǫggvinn; miel[1] (miþ mieli, jfr. § 24) 6: 2, sv. mjöl, fno. mjǫl, (dat. mjǫlvi, stam *melva); smier[1] (miþ smieri, jfr. § 24) 6: 2 , fsv. smör, fno. smjǫr (dat. smjǫrvi) eller smør (stam *smerva); siar 36: 1, fsv. sior (Rydq. II 37 och IV 127), fno. sjǫ́r; ertaug (se pag. 13), fsv. örtugh, fno. ørtug; han (haan § 1), fsv. hun (hon), fno. hǫ́n; mielk[1] 6: 2, 31, fsv. miolk, fno. mjǫlk; biern[1] Säve Runurk. N:o 84, fsv. biorn, fno. bjǫrn. — Hit böra vi vidare räkna äfven miek[1] (fno. mjǫk, fsv. miok), som jag vill läsa i st. f. det obegripliga mier (skriffel för miec) i början af kap. 4 (blotir iru mannum mier firibuþin, för hvilket man bör läsa: blot iru m. miek f.). Den yngre handskriften har mikit[2].
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Miel, smier, mielk, biern, miek för mial, smiar, mialk, biarn, miak enligt § 15. De fgutn. formerna miel, smier och miek (stam *meku) äro af stort intresse i språkhistoriskt afseende, emedan de, såsom oss synes, på ett nog otvetydigt sätt visa, huru vi hafva att tänka oss utvecklingen från ett ursprungligt e till brytningsljudet jǫ i de nord. språken. Fgutn. miel för mial visar nämligen, att stammen *melva först genom brytning af e till ea, ia blifvit *mealva, *mialva. Derpå har i fno. genom vanligt u-omljud af a till ǫ *mealva, blifvit mjǫl. Utvecklingen har sålunda genom ea, ia gått från e till jǫ. Genom detta antagande om utvecklingens gång vinnes större likformighet emellan fgutn. å ena sidan och fno. och fsv. å den andra än genom den af några forskare (se Leffler V-omljudet p. 7 ff.) hyllade åsigten, att fno. och fsv. mjǫl omedelbart uppstått af stammen *melva genom epentes af stammens v (*melva, *meolva, *mjǫl). Enligt vår tro har det existerat en allmänt nordisk form *mialv(a), som i fno. och fsv. genom u-omljud blifvit mjǫl, medan fgutn., der u-omljudet vunnit ringa utbredning, blifvit stående vid den o-omljudna formen.
- ↑ Deremot vågar jag icke till samma kategori som de uppräknade orden hänföra fgutn. hafuþ 23: 4, fsv. hovuþ, fno. hǫfuð, huru tilltalande sådant än vid första påseendet synes vara. Vigfusson har uppvisat (Oxf. p. 307), att detta ord i mycket gamla fno. visor förekommer med au i stammen; på grund häraf, samt på grund deraf, att det i got. och de öfriga germaniska dialekterna har diftongen au eller dertill svarande vokal i rotstafvelsen, förmodar jag, att i de nordiska språken den ursprungliga stamformen varit *haufuð, samt i öfverensstämmelse med Vigfusson, att förkortningen till hafuð (hvaraf genom u-omljud fno. hǫfuð) härleder sig från de sammandragna kasusformerna: hafði för *haufði cet (jfr. fgutn. datt för dautt § 16). Denna förkortning tror jag emellertid hafva egt rum blott i fno. och fgutn., men icke i fsv.; ty i fsv. hovuþ har o helt visst omedelbart uppstått af diftongen au, och icke genom u-omljud af ett af au förkortadt a, enär vi i fullt analoga fall aldrig finna u-omljud i fsv.; jfr. fsv. harund, stapul, saþul m. fl. Se Säve: ”Om språkskiljaktigheter i sv. och isl. fornskrifter”, i Upsala Universitets årsskrift 1861 p. 7, samt Rydq. IV p. 178. — Till fjǫl- i fno. med u-omljud svarar fgutn. fiel- utan omljud (fielkunnugr S : 2, fno. fjǫlkunnugr). Detta ord är (enligt benäget meddelande af akad. adj. K. F. Söderwall) icke anträffadt i den fsv. literaturen, men att det i fsv., emot hvad man hade skäl att vänta, då
