Emellertid har gutniskan icke varit helt och hållet obekant med detta senare slag af u-omljud; vi finna i GL. fem ord, hvilkas stamvokal blifvit ombildad genom u-omljud, nämligen iorþ (gt. iorþar S: 1), fno. jǫrð, gt. jarðar, fsv. iorþ, gt. iorþar; ol 24, fno. ǫl (dat. ǫlvi), fsv. öl; yx S: 3, fno. øx (stam akvisja, § 7 mom. 2), fsv. öx (Rydq. II 76); tiugu; fiugur (se pag. 25). De qvarvarande lemningarnes ringa antal bevisar dock, att u-omljudet aldrig haft stor utbredning i språket.
En ljudföreteelse, som nära sammanhänger med u-omljudet, är den s. k. epentesen, som förekommer i fsv. i ord, hvilkas stamstafvelse ursprungligen slutat på -ingv- eller -inkv-; t. ex. fsv. siunga, stiunka, siunka, af *singva, *stinkva, *sinkva. Dylika ord hafva i fno. u-omljud: syngva, støkkva, søkkva; men i gutniskan hafva de hvarken undergått omljud eller epentes, utan hafva bevarat stamvokalen oförändrad, ett ytterligare bevis derpå, huru obenägen gutniskan varit för stamvokalens ombildning på grund af ett följande v. Af hithörande ord träffas i GL. följande former: stinqva 23: 3, singis 24 pr. (præs. konj. af inf. singa? eller singva?), sinker Add. 5: 2. — Se Lefflers utförliga framställning af dessa formers historia i de nord språken: V-omljudet p. 23 ff.
§ 14.
- I-omljud. Detta omljuds utveckling tillhör en tid, då det nordiska
stamspråket ännu icke sönderfallit i dialekter eller åtminstone ännu ingen olikhet
dem emellan förefans med afseende på de ändelser och ljudförhållanden, som
verkat i-omljudet. Dettas företeelser voro derför ursprungligen desamma öfver
hela det nord. språkområdet, och de olikheter, som vi påträffa i afseende på
i-omljudet de olika dialekterna emellan, hafva sin grund i efter i-omljudsperioden
inträdda analogibildningar. Från denna synpunkt hafva vi redan i det
föregående sökt förklara åtskilliga fall, i hvilka fgutn. i bruket af i-omljudet
afviker från fno.; öfriga afvikelser af detta slag komma att närmare afhandlas
i formläran. På detta ställe inskränka vi oss till att anföra exempel på de
vokalvexlingar, som genom i-omljudet åstadkommas i fgutn.
grundformen är *felu, got. filu, saknat omljud, kan man sluta deraf, att fsv. har af samma stam bildade ord utan omljud: fiælda (fem.) och fiælde (mask.), fno. fjǫldi. Det förra (fiælda) förekommer i en svensk urkund på ett ställe, der den motsvarande norska redaktionen har fjoldi (allt enligt adj. Söderwall).
