Den här sidan har korrekturlästs
30
Sven Söderberg.
-
Add. 2 iac och iach); siex 2: 2 (siextan 20: 9, siextighi S: 2), fno. sex, fsv.
sex och siæx[1]; iefa 37 pr., fno. efa (ifa), fsv. iava, iæva (Schlyters lexikon
p. 337); stiela 38, fno. stela, fsv. stiæla och stæla; biera 13 pr., fno. bera, fsv.
bæra; spiella 9, fno. spella[2]; ier, ieru (ir, iru, se pag. 14), fno. er, eru, fsv.
ær, æru; (ieta Add. 5: 2, fno. eta, fsv. æta). Liksom man i fno. har både
snjallr och snellr (se Fritzner), så finner man i GL. af detta ord former både
med och utan brytning: snieldr (skrifvet senieldr) S: 2, och Liccair snielli och
L. snelli 8: 4.
Formen för brytningsljudet vacklar i GI. mellan det ursprungliga ia och det deraf genom ett slags framåtverkande omljud uppkomna ie (fsv. iæ), ofta i samma ord: t. ex. fiarrar 24: 5, S: 2 m. fl. st., men fierrar 28: 5, fierri 45: 1; gialda 25: 6, S: 6, men gielda 16: 2, 28: 6, 47: 1, m. fl. st. — Formen ie är liksom iæ i fsv. den vida allmännaste, men har dock aldrig kunnat helt och hållet undantränga ia: man hör enligt Säve (Urk. p. 80) ännu på Gotland siax jemte det vanligare siex, och P. A. Säve skrifver i ”Åkerns Sagor” pag. 66 mialk (i GL. mielk 6: 2, 33: 1).
- Från brytningsljudet ie bör man noga skilja det ie, som i GL.
förekommer efter konsonanterna g och k, och som har sin grund i dessa
konsonanters muljering (Sievers § 31 b, jfr. § 18 anm. 2). I verben gierþa 25: 6
och kienna 18 pr. t. ex. kan ingen brytning ega rum; e är här omljud af a
(fno. ę: gęrða, kęnna), och det föregående i tillkännagifver ett uppmjukadt uttal
af g och k (gi- och ki-). Denna muljering är i GL. ganska allmänt betecknad,
t. ex. gieta 18: 1 (fno. gę́ta), laggiertr (af gierþa) 26: 5, halfgierþi 26 pr., gierþ
(fno. gęrð, gt. gęrðar) 3: 3, kietta 18: 1, schieg (fno. skęgg) 19: 32, schiemd 22
pr. (fno. skęmd af skęmma), fordeþsciepr 39 o. s. v.[3] Men man finner också
- ↑ Ifrån siex har ie öfverflyttats till ordningstalet och dess afledningar (siettungr 9: 1), hvilka egentligen hafva långt é i stammen (fno. sétti och séttungr); jfr. Rydq. II 577. — I sniekkia S: 6 ter, fno. snękkja, och tielgia 19: 20 kan icke heller brytning ega rum, då stammens e uppkommit genom i-omljud af a, men huru ie skall förklaras i dessa ord, vet jag icke. Ej heller kan jag förklara förhållandet mellan fgutn. hier 1 rubr. (hiar Säve Runurk. N:o 51, 53 och oftare) och fno. hér (fsv. hær).
- ↑ Spiella är till formen men icke till betydelsen skildt från spilla 2: 2; det förra är fno. spella, -aða, det senare, fno. spilla, spilta. Begge äro, med olika suffixer, härledda af gutn. spiell, fno. spell eller spjall (*spilljan och *spellon) (W).
- ↑ I vissa fall kan det vara svårt att afgöra, om man har brytning eller muljering, när nämligen ett gomljud åtföljes af ett ursprungligt kort e, såsom i giefa, som på alla ställen, der det förekommer i GL., skrifves med ie: se 2: 2, 3: 3 och 4, 7: 1, 16: 2, 28 pr. bis, 46, S: 2. — Med ie skrifves också städse substantivet skiel (se 6: 3, 13: 5, 20: 14, 22 bis o.
