- tecknadt ge och ke utan i, t. ex. getzla 36 pr., fno. gę́zla, gerþa 25: 5, gert och ogert 26 pr., kerra 26: 7, kenna 22, raiþschep S: 5, hiskep S: 4, lekisschep 19 pr. o. s. v.[1] Det vacklande skrifsättet angifver helt visst ett vacklande uttal, och muljeringen har blott varit en öfvergående tendens, som språket sedan alldeles öfvergifvit. I nygutniskan uttalas gomljuden g och k alltid hårdt. Se Säve M. p. 220 f. och Svenska Fornminnesföreningens tidskrift II p. 125; jfr. Lyngby i dansk Antiqv. Tidskr. 1858—60 pag. 268.
§ 16.
Förändring af Qvantitet. —
- GL. eger lika litet som de svenska
fornskrifterna något genomfördt beteckningssätt, med hvilket korta och långa
vokaler utmärkas från hvarandra. Vokalfördubblingen, hvars sannolika betydelse
är att utmärka vokallängd (§ 1), förekommer alltför sporadiskt för att vara oss
till någon synnerlig nytta vid bestämmandet af vokalernas qvantitet. Vi kunna
emellertid af andra omständigheter sluta, att vid tiden för GL:s nedskrifvande,
och lång tid derefter, det gamla qvantitetssystemet i hufvudsaken var beståndande.
I nygutn. gäller samma qvantitetslag som i de öfriga moderna nord. dialekterna, nämligen att hvarje vokal i en betonad stafvelse, som ändas på vokal eller enkel konsonant, är lång, den må i det gamla språket hafva varit lång eller kort. I orden sid, lut, synir, fno. siðr, hlutr, synir, äro i nygutn. stamvokalerna långa. Men denna nya qvantitetslag, enligt hvilken ursprungligen korta vokaler på grund af sin ställning öfvergingo till motsvarande långa, måste vara yngre än den stora förändring i språket, hvarigenom de ursprungligen långa vokalerna i, ū, ȳ förvandlades till diftongerna äi, äu, öi (§ 10); öfvergången från lŭt till lūt måste vara yngre än öfvergången från hūs till häus, ty i motsatt fall skulle
- ↑ Förmodligen har det genom muljering uppkomna ie, när e är kort, haft alldeles samma uttal som brytningsljudet ie, och då detta senare vexlar med ia i GL., bör det icke förundra oss, att vi i ett par enstaka exempel finns ia för ett genom muljering uppkommet ie: nämligen i giara 6: 3 (fno. gera) och giarning 1. Eller man bör kanske snarare anse giara vara = fno. giǫrva, fsv. giora (se Leffler Bidrag pag. 236 not. 1), och att ia således hår verkligen är brytning? I giarning kunde ia förklaras såsom uppkommet genom inflytande från giara. Den i GL. vanliga formen giera kan likaväl förklaras af giara (fno. giǫrva, jfr. § 13) som af gera (fno. gęra).
s. v.), hvarför ie här möjligen är brytningsljud. Med blott e skrifves dock det af skiel afledda adv. oschellica, som förekommer 25: 3. I fsv, förekommer detta ord både med bruten och obruten stamvokal, fsv. skial, skiæl och skæl Rydq. III 172 (jfr. här ofvan pag. 12).
