Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/43

Den här sidan har korrekturlästs

33

Forngutnisk ljudlära.

fno. ręidda, acc. sing. fem., och raid 3: 1, fno. ręidd, nt. sing. fem. partic. præt. af ręiða; noyd 22 pr., fno. nøydd, nt. sing. fem. partic. præt. af fno. nøyða, nøydda, nøyddr^[1]. Med enkel konsonant skrifves också stridu S: 2, fno. stríddu af stríða; lydu S: 4, fno. hlýddu af hlýða, och ofydum S: 1, fno. úfǿddum, af fǿða, på grund hvaraf jag antager, att stamvokalen äfven i dessa former varit lång, då efter kort vokal aldrig konsonantfördubbling i ordens mitt underlåtes i handskriften (jfr. baddus med dubbelt d); på samma grund förmodar jag, att stamvokalen förblifvit lång också i vari (tro vari retri) 1, fno. várri, d. sing. fem. af pron. várr.
Ord, som i det gamla språket hade lång stamvokal, åtföljd af dubbelt t (tt), hafva i nysvenskan i allmänhet förkortat stamvokalen framför den dubbla konsonanten (ätt, dotter, slätt, fno. ę́tt, dóttir, sléttr). I nygutn. åter hafva dessa ord bibehållit den långa vokalen, men deremot förenklat konsonanten, och redan i Gl. skrifvas de flesta der förekommande af dessa ord med enkelt t: dotir 13: 2, 20: 4 och 10, m. fl. st., fno. dóttir; drotin 2: 3, fno. dróttinn; etar 20: 14, 28: 3, fno. ę́ttar, gt. sing. af ę́tt^[2]; netr, natum 9, nata (gt. pl.) 16: 2, af nat, fno. nátt, gt. náttar, nygutn. nat, pl. netar (Säve M. p. 224, jfr. här ofvan pag. 7, not. 1); retum S: 6, fno. réttum af réttr, adj., nygutn. retar (Säve M. pag. 228); satir 3: 1, fno. sáttir, nt. pl. af adj. sáttr; setr (för setir § 30) 26 pr., fno. sę́ttir. Konsonantförenkling synes dock icke ännu hafva inträdt i följande ord, af hvilka hvart och ett förekommer i GL. minst två gånger och skrifves med dubbelt t: atta (subst. fem. at attu 36: 2, viþratta S: 1), fno. átta; atta (räkneordet 8) 13: 1, 19 pr., attundi 19: 38, 20: 4, m. fl. st., fno. átta, áttundi;
1. ↑ Under det att i öfriga fall konsonantfördubbling är mycket oregelbundet iakttagen i handskriften af GL., synes afskrifvaren dock i det afseendet hafva förfarit konseqvent, att han aldrig underlåtit fördubbling inuti orden, då den bordt inträda. Sålunda kan väl noyd stå för noydd, liksom brat 26: 8 står för bratt, gut 19: 33 för gutt, men reida kan efter vanliga bruket i handskriften icke betyda reidda. Emot den har antagna förenklingen af d synes visserligen tala, att i nygutniskan præt. af nåjdä heter nåddä, nåddar med dubbelt d och förkortad vokal (Säve M. p. 241); men detta behöfver ingalunda vara fallet, ty nåddä kan förklaras som en senare analogibildning, framkallad af behofvet att skilja mellan stammen i præt. och præs., sedan i detta senare þ (= ð) blifvit d (jfr. § 20). Utvecklingsgången har således varit, äldst: noyþa—noydda—noyddr, GL. noyþa-noyda-noydr och slutligen nygutn. nåjdä—nåddä—nåddar.
2. ↑ Dat. sing. skrifves ett 28: 4 med dubbelt t, ett skrifsätt, som likväl icke är afgörande för uttalet, då handskriften i några andra tillfällen origtigt har konsonant fördubbling äfven efter en lång vokal, t. ex. latta för lata (fno. láta) S: 2. harr för har, fno. hár (coma), 19: 26, arr för ar, fno. ár (annus), S: 2, mall för mal, fno. mál, 8: 1.

[1] Under det att i öfriga fall konsonantfördubbling är mycket oregelbundet iakttagen i handskriften af GL., synes afskrifvaren dock i det afseendet hafva förfarit konseqvent, att han aldrig underlåtit fördubbling inuti orden, då den bordt inträda. Sålunda kan väl noyd stå för noydd, liksom brat 26: 8 står för bratt, gut 19: 33 för gutt, men reida kan efter vanliga bruket i handskriften icke betyda reidda. Emot den har antagna förenklingen af d synes visserligen tala, att i nygutniskan præt. af nåjdä heter nåddä, nåddar med dubbelt d och förkortad vokal (Säve M. p. 241); men detta behöfver ingalunda vara fallet, ty nåddä kan förklaras som en senare analogibildning, framkallad af behofvet att skilja mellan stammen i præt. och præs., sedan i detta senare þ (= ð) blifvit d (jfr. § 20). Utvecklingsgången har således varit, äldst: noyþa—noydda—noyddr, GL. noyþa-noyda-noydr och slutligen nygutn. nåjdä—nåddä—nåddar.

[2] Dat. sing. skrifves ett 28: 4 med dubbelt t, ett skrifsätt, som likväl icke är afgörande för uttalet, då handskriften i några andra tillfällen origtigt har konsonant fördubbling äfven efter en lång vokal, t. ex. latta för lata (fno. láta) S: 2. harr för har, fno. hár (coma), 19: 26, arr för ar, fno. ár (annus), S: 2, mall för mal, fno. mál, 8: 1.

[1]

[2]