§ 18.
K-ljudet tecknas i GL. k, c (vanligast), ch utan åtskilnad i betydelsen; framför v (u) brukas tecknet q (quindi 19: 38, quinna 18 pr.). Exempel: kircia 2: 2, S: 4, kirchia 3 pr, 3: 3 och ofta (den vanligaste beteckningen af detta ord); kalla S: 2, calla 13 pr, 13: 5; kar 65, car 63: 3; scal (fno. skál) 19: 8, 20 pr, schal 19: 7; schulu 20: 1; scenkia 24 pr; schiauta 19: 27; schut 53; schiptu och sciptu 28: 6; scyn 28: 3; sekr sic 3: 2; rychta och rycta 21: 2; verc 6: 4; fich 44, ficch 37 pr, fic S: 2, ficc S: 4 bis; croch 49; pascha 54; gutniscr 15: 1, ogutnischir (= -schr) 14: 4, gutniskir (= -skr) 14: 3. — Som man af exemplen finner, brukas sch öfverallt omvexlande med sc, sk både framför hårda och mjuka vokaler och i slutljudet. Säves förmodan (se Sv. fornminnesföreningens Tidskrift II 125), att sch i GL. skulle kunna hafva någon annan betydelse än den af hårdt sk, saknar således stöd i handskriftens bruk (jfr. Rydq. IV 305 f.).
I ändelsen -likr har fgutn., öfverensstämmande med fsv., k för fno. g (fno. -legr, -ligr, Rydq. IV 267): laglicum forfallum, laglica (adv., jfr. fno. lǫgligr) S: 6; iemlica (fno. jafnliga) S: 2, almennilica (adv. jfr. fno. almęnniligr) S: 4, steþilica S: 5. Att k är det ursprungliga, visar en jemförelse med beslägtade språk; jfr. got. adverbialändelsen -leikos (i alja-leikos) och fht. adjektifändelsen -lîh, -lîch, genom konsonantförskjutning för -lik (tagalîh, tiurlîch).
§ 19.
- Gh, som föreställer det spirantiska g-ljudet, förekommer i GL.
hufvudsakligen i samma tillfällen som i fsv., nämligen efter vokaler samt efter l och
r (Rydq. IV 259 f) t. ex. dagh 6: 5, lagha 11 pr., mannhelgh 8 rubr., helghan
dagh 6: 4, helghastir 8: 2, torghi (dat. af torgh) 6: 2, huerghi 8: 1, burghan 65.
Emellertid har handskriften i de angifna fallen vida oftare blott g än gh, t. ex.
dag 1, laga 12 pr, mannhelg 8 pr, helgan dagh 6 pr, sargar 8 pr, och särskildt
förekommer intet exempel på gh med följande konsonant: segþi S: 1, legþis S:
3, legþu 2: 2, segt 26: 1,[1] legt 25 pr, siglandi S: 6.
I gutniska runinskrifter, som äro ungefär samtidiga med GL. eller yngre, betecknas detta ljud nästan alltid med h (jfr. Rydq. IV p. 262)[2], och på detta bruk finna vi också ett exempel i GL.: gangdahar 8 pr.
