- H har i GL. liksom i fsv. bortfallit i ordens början framför l, n, r, t. ex. laupa 3: 3, fno. hlǫupa; nakki 19: 12, fno. hnakki; nykkia 19: 27, fno. hnykkja; rinda 8 pr, fno. hrinda. I en äldre redaktion af lagen har detta h ännu qvarstått, såsom man finner af uttrycken: hels eþa (h)nacca 19: 12, (h)nycchir eþa (h)rindr 8 pr, i hvilka en uppenbarligen åsyftad alliteration egt rum. — Såsom begynnelsebokstaf i andra ledet af en sammansättning har också h bortfallit: Farþeim 13 pr, Farþaim S: 4 för Farþhaim, Hainaim S: 3 för Hainhaim (Jfr. Wimmer Fno. Forml. § 24 e. anm.). Exempel på utlemning af h framför vokal i enkla ords början äro: umbla 3: 4 för humbla (så B.), af afreki 49 rubr. för hafreki (så B.), se Rydq. IV pag. 401.[1] Deremot är h origtigt tillagdt i hen för en 2: 2, huerk för verk 56 pr (jfr. Rydq. IV 439) och förmodligen också i hetningar S: 5.[2]
§ 20.
T svarar i GL. i allmänhet till fno. t, men till fno. d i tiunt och tiunta 3: 1, fno. (och fsv.) tíund och tíunda. Vidare har GL. t för fno. ð och d i præt. af svaga verb, hvilkas stam i inf. slutar på rð (rþ) eller nd: lausgyrir 37 pr, tva linda gyrta 20: 2 (fno. gyrða, gyrða, gyrðr); garþr giertr 26: 3, garþ laggiertan 25: 6 (fno. gęrða, gęrða, gęrðr); sentu S: 2 och 5, fno. sendu (af sęnda, sęnda, sęndr); daila varþr lent S: 5 (fno. lęnd, partic. præt. af lęnda, lęnda, lendr). Någon præteritiform på d eller þ af ett dylikt verb förekommer icke i GL., ty wendus S: 5, som Schlyter GL. pag. 303 hänför till verbet venda, måste hänföras till ett fgutn. venia, fno. vęnja.[3] I fno. sammanfaller
- ↑ Efter t förekommer i GL. ofta ett såsom det synes alldeles öfverflödigt h tillagdt: huathci, standith 4, brutith, eth (ὁτι) 8: 1, luth 8: 2, m. fl. jfr. Schlyter GL. p. III. Deremot står sannolikt icke betydelselöst efter f i orden: nefha 8 pr, laifha 64, alfha S: 2, då det här helt visst tjenar till att beteckna ett modifieradt uttal af konsonanten f.
- ↑ ”Hetningar eþa dailumal,” der Prof. Bugge för hetningar läser etningar, som han härleder af fno. verbet etja och öfversätter med: ”heftige Stridigheder.” Se T. f. F. og P. Ny Række III p. 263.
- ↑ ”Siþan en gutar wendus wiþr cristindom, þa sentu þair sendibuþa” cet, hvilket bör öfversättas: ”sedermera, när Gutarne vande sig vid (Schlyter: omvände sig till) kristendomen, så sände de” cet. Præp. viþr passar icke vid vęnda, men är deremot den vanliga præp, vid vęnja. Om formen wendus, fno. vǫndusk, se pag. 12. (W).
marh, fiauratihi, tiuhu, p. 284 fiuhur; Säve Runurkunder N:o 7 och 104 helhu, N:o 26 bierhi, N:o 81 berhi, N:o 144 burh, N:o 153 hahal o. s. v. Deremot skrifves detta ljud med blott g på N:o 82 (hilgi) och 84 (biergi), hvilka af Säve räknas till de äldsta inskrifterna på Gotland (se Gutn. Urk. pag. XXXV). N:o 28 skrifves aghnabo med gh.
