stammen i præs. och præt. af dessa verb, och att de i gutniskan antagit t i præt., beror derpå, att språksinnet kräft, att i de ifrågavarande verben liksom i alla andra svaga verb præt. genom särskildt tempustecken utmärktes från præsens. I nyisl. tyckas (af uppgifterna i Oxf. att döma) verb, hvilkas stam slutar på nd eller rð, temligen allmänt bilda præt. på -ti (se Oxf. verben: bęnda, kynda, hirða, virða), och exempel härpå träffas sporadiskt äfven i det äldre språket (se Hervararsaga, Bugges upplaga pag. 289 not.).
I fno. öfvergå i præt, och imperat. af de starka verben nd till (*nt och) tt, ld til lt. Exempel på liknande öfvergångar i GL. äro. bint 17: 1 (imperat. af binda), fno. bitt (af *bint, jfr. § 29), galt 28: 6, fno. galt, præt. af gjalda (gelt och geld Add. 4, fno. gjalt och gjald, imperat. af gjalda). Jemför Wimmer Fno. Forml. § 22 A, a saint Rydq. IV 285.
§ 21.
D förekommer i GL. 1:o i ordens framljud; 2:o efter l, m, n, t. ex. feldr 31,[1] droymdi S: 1, brendu S: 4; 3:o efter föregående lång vokal, då det svarar till fno. dd: raid, reida 3: 1, fno. ręidd, ręidda; noyd 22, fno. nøydd; stridu S: 2, fno. stríddu; lydu S: 4, fno. hlýddu; ofydum S: 1, fno. úfǿddum (se § 16 mom. 2)[2]; 4:o i fördubbling dd efter en kort vokal: baddus, fno. bęiddusk, præt. af bęiðask (se § 16 mom. 2); steddum S: 5 (i handskriften felskrifvet steþdum, fno. stǫddum, dat. sing. mask. part. præt. af stęðja, stadda, staddr).
Anmärkningsvärdt är det andra d i dydir 20: 1 bis och dydrum S: 1[3], pluralformer till dotir, hvars vanliga pluralform i GL. är nt. acc. dytrir, dat. dytrum. Dydir står säkerligen för dytir (med hjelpvokal), dytr, äldre form än dytrir, svarande till fno. dǿtr; och det felaktiga skrifsättet dydir, dydrum med d för dytir (dytr), dytrum med t har förmodligen sin grund i en dunkel
- ↑ Konsonanten d synes hafva bortfallit efter l eller har kanske assimilerats med detta uti ordet val 6: 1 (maþr sum kirchiusocninnar a wal) och S: 6 (þa hafa Gutar wal um at fara). Säve skrifver i sin normaliserade text på begge ställena vald för handskriftens val. Jfr. sielfsvald 13: 1.
- ↑ Säve skrifver felaktigt i sin normaliserade text: raiþ, raiþa, noyþ, striþu, lyþu, ofyþum. Se dansk Antiqv. Tidskr. 1858—60 p. 268. — En gång förekommer d i haudskriften i st. f. þ: nämligen bygdu (d. sing. neutr. part. præt.) 1, för bygþu. Jfr. bygþus (3 pl. præt.) S: 1 ter.
- ↑ 20: 1 "Doyr suninn oc laifr dydir (B. dytrir) eptir sic.—þa schiptiu dydir (B. dytir) oc sunna dytrir (det senare ändradt från dydir). — S: 1. Þair blotaþu synnum oc dydrum sinum.
